Idag läser jag några korta kärnfulla rader där Immanuel Kant definierar vad han menar med ”upplysning”:
Was ist Aufklärung?
Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit. Unmündigkeit ist das Unvermögen, sich seines Verstandes ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Selbstverschuldet ist diese Unmündigkeit, wenn die Ursache derselben nicht am Mangel des Verstandes, sondern der Entschließung und des Mutes liegt, sich seiner ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Sapere aude! Habe Mut, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.
Faulheit und Feigheit sind die Ursachen, warum ein so großer Teil der Menschen, nachdem sie die Natur längst von fremder Leitung frei gesprochen […], dennoch gern zeitlebens unmündig bleiben; und warum es anderen so leicht wird, sich zu deren Vormündern aufzuwerfen. Es ist so bequem, unmündig zu sein.
Det är naturligtvis först av allt innehållet i det här som tilltalar mig, men själva formuleringarna fascinerar mig nästan lika mycket. Jag kan inte tänka mig annat än att det här är översatt till svenska, men jag har inte någon svensk översättning tillgänglig, så jag ger mig in på det möjligen vanskliga företaget att göra en egen översättning. Här:
Vad är Upplysning?
Upplysning är människans väg ut ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är omyndigheten om orsaken till denna inte beror på brister i förståndet utan på brister i beslutsamhet och mod att använda sig av detta utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att använda dig av ditt eget förstånd! är alltså upplysningens valspråk.
Lättja och feghet är orsaker till att en så stor del av mänskligheten efter att naturen sedan länge gjort dem fria från främmande ledning […], ändå förblir omyndiga hela livet; och därför är det också så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare. Det är så bekvämt att vara omyndig.
Kanske lite drastiskt uttryckt, men visst är det så – det är bekvämt att slippa tänka själv. Om man låter andra tänka åt sig och fatta beslut, har man ju alltid någon annan att skylla på om det går åt skogen.
Det är väl just det här drastiska som gör det så härligt kraftfullt. För mig är Kant inte minst en betydande skönlitterär författare. Det finns en oerhörd formsäkerhet i hans stil.
Bodil, det var ord för mig denna måndag, ord som är uppfordrande och förklarande. Jag tänker ofta på människor – närstående eller ej – som låter sina liv rinna ut i intet därför att de varken gitter eller förmår göra något av dagarna och nätterna som skiljer sig från det rena vegeterandet. Jag började mitt liv som fabriksarbetare. När jag börjat frilansa som ung sade jag upp mig från fabriken och fick alltid höra röster från nära och kära som viskade: ”Skaffa dig ett riktigt jobb igen”. Ja, det är så bekvämt att vara omyndig. Men om man hellre vill vara fattig och myndig? Ja, då måste man välja den väg som hjärtat ropar åt en. Oavsett konsekvenserna. Och jag tror det gäller i livets alla skeden: i ungdomen inför ett yrkesval, i kärleken närhelst den uppenbarar sig, i valet av bostad, i valet mellan ”karriär” och ansenlig månadslön eller livet som fri, oberoende och fattig. Är inte det att just i Kants mening använda sig av sitt förstånd?!
Thomas – så sant, så sant! Fast hellre oberoende, fritänkande, ansvarsfull och rik, förstås… 😉
Jag gillar det skarpa och tydliga hos Kant. En människa som inte ber om ursäkt för sig själv och som vet att det han säger är väl genomtänkt. (Imperfekt kanske vore ett lämpligare tempusval?)
Tror dock inte att man förblir omyndig av lättja, rent generellt. Av feghet, oförmåga och rädsla, ja, men lättja…njaäeee, det tror jag inte gäller människor i största allmänhet. Rädslan och fegheten gör tillräckligt för att det ska vara bekvämt att slippa ta ansvar för sitt eget liv och sina val. Men – också att vägra välja är ett val. Vi kommer liksom inte undan…
”Människan är av naturen lat” tror jag inte på alls. Om det vore sant, skulle vi inte utvecklas som mänsklighet, utan fortfarande leva i grottor och hyddor och vänta på att blixten skulle slå ned, för att vi skulle kunna göra upp eld och bära den med oss. Tror snarare att vi drivs av nyfikenhet och lust att utvecklas/lära, men att rädslan/fegheten sätter käppar i hjulet, när det gäller att fatta de där livsavgörande besluten man vet att man ”borde” fatta. Och då fegheten får oss att låta bli att välja aktivt, fastnar vi i ”borde-världens” tyranni och låtsas att livet är pyton för att det är någon annans fel. Eller?
Jag tror att genomtänkta val kan se mycket olika ut, det är det som gör dem till val. Jag väljer det här och du väljer det där. Ibland väljer vi fel i den meningen att vi ser att vi måste välja om och slå in på en ny väg.
Kant talar först om brister i beslutsamhet och mod som orsaker till vår självförvållade omyndighet. Sedan tar han upp lättjan. Jag tänker mig att alla tre samverkar til att underminera vår självständighet och vårt oberoende. Det gäller att kämpa emot alla dessa tre brister – och säkert en del annat också.