Håkan Lindgren har skrivit en mycket läsvärd essä i DN om Karl Kraus. Så här börjar texten:
Folk som gillar den österrikiske satirikern Karl Kraus, en av 1900-talets elakaste skribenter, för att inte säga en av de mest säregna, såg fram mot nyårsafton av en särskild anledning. I fjol var det 70 år sedan Kraus dog och när tolvslaget passerades blev hans samlade verk fria från upphovsrätt. Österrikes vetenskapsakademi hade meddelat att de skulle göra hans tidskrift Die Fackel gratis tillgänglig på nätet den 1 januari – ingen liten sak om man vet att det handlar om 37 årgångar och över 20.000 sidor.
Själv kände jag egentligen hittills bara till Karl Kraus genom Else Lasker-Schüler; det är för övrigt med hennes ögon jag också ser många andra av den tidens betydande kulturpersonligheter. Mellan Lasker-Schüler och Kraus rådde en mångårig vänskap, även om det var mycket som de inte alls var överens om.
Kraus uppskattade långt ifrån allt som Lasker-Schüler skrev, men vissa av hennes dikter tog han, hur underligt och okrausigt det än kan låta, verkligen till sitt hjärta. Jag läser på sidan 75 i rororo:s lilla Else Lasker-Schüler-monografi:
In dem 1911 erschienenen dritten Gedichtband ”Meine Wunder” steht neben dem Gedicht ”Leise sagen” auch ”Ein alter Tibetteppich”, das ihr höchstes Lob von einem so gnadenlosen Kritiker wie Karl Kraus einbrachte:
Hon fick alltså högsta beröm av en så obarmhärtig kritiker som Kraus för dikten. Här finns ”Ein alter Tibetteppich” om ni vill läsa.
En definitiv brytning mellan Lasker-Schüler och Kraus orsakades av att Kraus inte ville ta emot hennes son Paul hos sig i Wien. I ett brev till Kraus avslutade hon vänskapen med dessa ord:
Ich aber sage Ihnen: was wären Sie, wenn Sie inniger wären.
Hon anklagade Kraus för brist på värme.