Ordet ”risk”

Det är väl inte många jag kan förvåna om jag säger att jag har funderat över ett ord igen och i rubriken här ovanför ser ni vilket: risk. Bland annat har jag irriterat mig på en ytsak som att det heter ”Risiko” på tyska men ”rischio” på italienska. Vad har hänt med bokstävernas ordning? (”Ch” uttalas för övrigt alltid ”k” i italienskan.)

Jag har tittat hos Hellquist och där står bara några småsaker som till exempel att det kan härledas till franskans ”risque” = risk, fara, vågstycke och att detta ord i sin tur kan härledas till italienskans ”risico” (Va? tänkte jag) som vandrat in i tyskan, danskan och äldre svenska som ”risiko”. Som avslutning står det att ordet är av ovisst ursprung.

![Garzanti](/wp-content/8848000134.jpg @alignright)Eftersom jag blev störd av att Hellquists påstående att risk heter ”risico” på italienska, letade jag fram ordet i en italiensk etymologisk ordbok på nätet. Där fann jag att ”risico” fanns som en variant till ”rischio” (som är det vanliga ordet) och det var ju lugnande. I stället för att nöja sig med att tala om ”ovisst ursprung” finns det i ”Dizionario etimologico online” en del förslag på ett möjligt ursprung. Ett är det spanska ordet ”risco” som betyder ”hög vass klippa” och ”risk” förbinds då med de faror en sådan klippa kan innebära för fartyg. Detta förs sedan samman med det latinska ordet ”resecare” som betyder ”skära” och i det sammanhanget nämns också det svensk ordet ”skär” som är besläktat med ”skära”. Intressant! En annan möjlighet som anförs i artikeln är ett mer direkt förhållande till ”resecare” i betydelsen ”skära, klyva vågorna på ett farligt sätt”. Risker har alltså enligt dessa två teorier med sjöfart att göra. En tredje hypotes vill att ordet ”risk” ska vara besläktat med det arabiska ordet ”rizq” som betyder något som kommer från Gud, något som man kan dra någon form av fördel av eller allt som är nödvändigt för att leva. Sedan slår artikeln en volt runt sig själv (se länken ovan!) och jag slutar läsa eller i alla fall att referera det jag läser.

Idén om risk som hög vass klippa tycker jag att jag kan införliva med min tankevärld – fast det bevisar naturligtvis ingenting.

Men låt oss nu här på slutet lämna det etymologiska träsket och fundera lite på vad vi förbinder med ordet ”risk” rent känslomässigt. Att löpa en risk är väl alltid något negativt och oönskat – något farligt hotar mig. Att ta en risk däremot är något självvalt och även om faran finns också där, så har man valt att ställa sig emot den – för att undersöka vem som vinner eller i alla fall om man klarar sig. Det kan ligga en stor frestelse i detta att ta risker.

6 kommentarer till “Ordet ”risk””

  1. Har inget klokt att bidra med, men tänker på Ulrich Becks sociologiklassiker ”Risikogesellschaft”. Citerar ur den:

    Trägt der Begriff des Risikos die gesellschaftsgeschichtliche Bedeutung, die ihm hier zugemutet wird? Handelt es sich nicht um ein Urphänomen menschlichen Handelns? Sind Risiken nicht gerade ein Kennzeichen der industriegesellschaftlichen Epoche, gegen die sie hier abgegrenzt werden sollen? Gewiß, Risiken sind keine Erfindung der Neuzeit. Wer – wie Kolumbus – auszog, um neue Länder und Erdteile zu entdecken, nahm ”Risiken” in Kauf. Aber dies waren persönliche Risiken, keine globalen Gefährdungslagen, wie sie durch Kernspaltung oder die Lagerung von Atommüll für die ganze Menschheit entstehen. Das Wort ”Risiko” hatte im Kontext dieser Epoche den Beiklang von Mut und Abenteuer, nicht den der möglichen Selbstvernichtung des Lebens auf der Erde.

  2. Intressant! Det är nog sant att det är obehagligt att löpa risken att inte kunna betala hyran, inte hinna till flygplatsen, bli lämnad av sin älskade. Även om resultatet mycket väl kan vara exakt detsamma, är det ändå mer självstyre och spännande med att ta risken att inte kunna betala hyran, inte hinna till flygplatsen eller bli lämnad.

    Att löpa risk innebär på något vis att man är utlämnad till andra människors godtycke eller möjligen ödet.
    Att ta en risk innebär att man aktivt vägt för- och nackdelar och sedan beslutat sig för ett handlingssätt.

    Nog måste det finnas något mycket attraktivt i att ta risker – inte enbart för typ A-personlgheter, som riskerar liv och lem för att få en extrem upplevelse. Spelindustrin skulle ju få svårt att överleva om ingen var villig att riskera sina pengar.

    Kom att tänka på något – hur många av oss tar egentligen rejäla risker i livet? Om man riskerar något värdefullt och segrar växer man, men många av oss vågar nog aldrig ta risken av rädslan att förlora och inte kunna leva med förlusten. Är det rädslan som hindrar oss eller sunda förnuftet? Eftersom jag i sann pessimistisk anda tror att det är rädslan som styr världen och kampen mot den som skapar frangång, håller jag på rädslan som hinder. Men, jag kan ha fel…

  3. Jag ställer mig mellan den höga vassa klippan och det arabiska ”rizq” – allt som är nödvändigt för att leva. De två bilderna tillsammans sammanfattar väl det som kan hända när man tar en risk – man kan krossas mot den höga vassa klippan eller så kan man uppnå allt som är nödvändigt för att leva. Risken och chansen är fortunas två ansikten.

  4. Jag tar risken att som vanligt dra till skogs och vad finner jag väl där om inte riskor! Har dessa ibland goda svampar, som blodriskor och mandelriskor, ibland skarpt smakande, som pepparriskor eller skäggriskor något med ordet risk att göra? Jag tittar lite efter varför dessa svampar kallas riskor och finner då i ordboken »HIST.: sedan 1636; av äldre ty. Ritzke med samma bet.; av slaviskt urspr.; grundbet. ’röd svamp’«. Röd svamp signalerar fara för mig, men en mer riskbenägen person än jag skulle förmodligen fylla sin korg med allehanda röda svampar.

    I svenskan har risk stavats olika genom tidsåldrarna. SAOB:s exempel vittnar därom:

    »At någon spannmåhl scholle sendes till Amsterdam för H. K. M. risico ock räckningh. (1631).«

    »Med risque att upp repa, hvad som redan är bekant, skall jag dock omnämna ett och annat. KELLGREN (1783).«

    SAOB skriver också:
    »FORMVARIANTER: ( resico 1632–1637. rieslico 1629. risco 1703. risico 1626–1889. risigo 1659. risk 1801 osv. risque 1742–1793)

    ETYMOLOGI: [jfr d., nor. o. t. risiko, eng. risk; av fr. risque resp. (i formen risiko) it. risico, sidoform till rischio o. ä. it. risco (varav fr. risque).«

    Så tittar jag lite mer på nätet och anknytningen till skära finns uppenbart. Så här skriver »Tidskrift for Den norske lægeforening«:

    »Risiko, sykdom og helse
    Etymologisk sett kan risikobegrepet spores tilbake til fremveksten av forsikringsordninger for skip i de italienske bystatene på 1400-tallet. Risiko er avledet av det italienske ordet risco, som betyr «det som skjærer» (33). Hvis man støtte på skjær i sjøen, ville man med andre ord kunne risikere skip, mannskap og last. Frem til 1600-tallet forvaltet autoriteter forståelsen av risiko med bakgrunn i hva man mente var sannsynlig. Dette begrepet om sannsynlighet ble etter opplysningstiden erstattet med et sannsynlighetsbegrep basert på vitenskapelige eksperimenter, tall og statistikk (34). Risiko er i dag et begrep med mange betydninger og dimensjoner.«

  5. Tack Agneta,
    dels för svamp(risk)exkursen dels för formfloran (där formen ”rieslico” är speciellt uppseendeväckande) och alldeles särskilt för den norska texten som har mycket som stödjer det som står i den italienska etymolgiska nätordboken. Jag tycker dessutom att den sista meningen där är härligt rolig-förnuftig: ”Risiko er i dag et begrep med mange betydninger og dimensjoner.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *