Kanske uppstår ondskan i det skeva spåret som för egoism och altruism bort ifrån varandra.

(Möjligen blir det här lite osorterat och ofärdigt men kanske vill någon haka på här så att den här tanken kan klarna…)

För övrigt håller jag med dig Sejfo om att Freud hade otroligt konstiga idéer, fast jag tycker inte att det är särskilt ont att tänka onda tankar. Det finns en enorm skillnad mellan tanke och handling. Med det menar jag förstås inte att man ska gå omkring och smida onda ränker, bara att det kan vara ett sätt att komma vidare, om man kommer ur det.
Den onda cirkeln.

Okej, verkar vi inte rörande eniga om att vi allihop är onda, i alla fall lite grann, var och en på sitt sätt?
Kan det också vara så att vi har en sorts behov av ondska, okej, man medger mer eller mindre att den också bor i en själv, men det går inte att föreställa sig någon som BARA god?
Tanken inom kristendomen är ju att Jesus och Maria är så, trots att de är människor, fast Jesus också Gud. Hela den tanken är ju ganska svårsmält idag.
Men den för mig in på Mustafa Cans jätteintressanta bok om sin mamma. ”Tätt intill dagarna”. Han skriver om sin mamma som kommer från det fattiga Turkiet till det rika Sverige och som här ihop med sin man uppfostrar sju barn. Sju har hon tidigare förlorat, i det gamla landet.
Och han skriver efter hennes död och han vänder och vrider på henne, på allt hon gjorde och allt hon var och han reser och träffar alla hennes vänner och släktingar borta i Turkiet och allt han minns och allt alla säger är att hon var god, alltigenom god.
Och han kan liksom inte tro det, den alltigenom goda människan existerar inte, nånstans måste en lite ond tanke eller handling funnits i henne.
Men han finner INGET.
Och jag tänker, i mitt stilla sinne, att den här kvinnan, på sitt sätt faktiskt var ett helgon. I en annan tid, ett annat land, en annan kultursfär så hade man INTE ifrågasatt henne på samma sätt.
Hon hade just blivit betraktad som något fantastisk men högst naturligt – ett helgon.

Kan man tro på det? Kan vi det?

Apropå djur för att ansluta till Marita..sådant kan jag inte se på, skulle jag vara tvungen att vara där och titta på skulle jag nog göra allt som står i min makt att förhindra ett sådant nådaskott…hmm, undrar om inte de som väljer att titta på har samma tankar som jag med våldsamma filmer…….skulle nog hellre titta på när en människa skjuts………….är vi alla svaga för något men inte för något annat…….?….det är vi nog, och det gör mig att inse att vi alla har en viss form av ondska inom oss

Jag kom nu också att tänka på en liten text av Adam Zagajewski ur boken ”Två städer” – en essäsamling är väl vad det är. Den här texten menar jag:

*Det onda*

*Eftersom totalitarismen är det onda i historisk, organiserad, orkestrerad och utbyggd skala leder det till illusionen att det onda äntligen går att förstå. Är det inte därför vi är så intresserade av böcker – av de mest skilda slag, från memoarer till historiska analyser – som handlar om nazismen och stalinismen? Vi läser dem och hoppas att denna gång kunna fånga det ondas väsen.*

*All tankemöda är inriktad på att reducera det onda i denna utvecklade variant till en enkel och okomplicerad form. När vi till slut lyckas med det inser vi att än en gång har svaret på vår fråga halkat oss ur händerna. Än en gång står vi handfallna – som Job.*

Oskar, dikten fick mig att tänka på två dikter av Fröding.

Änglakärlek

Dig, som biter,
dig, som sargar,
dig, som sliter
mig i trasor,
dig som slår
mig i sår,
dig, som gett av
tacksamhet
slag och bett av
tigrar,vargar,
dig, som slog, och dig, som bet,
mitt ibland fasor,
bett och slag
älskar jag.

Djävulskärlek

Bita ihjäl
var kropp och själ,
pina,
förtvina,
ej våga se
i ögon, som le,
dem som le,
ve.
Vilja kyssa,
vilja vyssa
små barn i min famn
– vad jag vill?
giva vänliga namn,
bita till.

Rådjur i en park

Jag vet det. – Jag säger det.
Men därför att jag vet och vågar säga det,
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa,
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.

Funderar nu på franskans ondska, le mal, men jag tycker nog att den är ganska allvarlig, den med. Fast kanske inte som den svenska ondskan.

Första gången jag kom i kontakt med ondska i någon sort religiöst sammanhang var då vårt första barn skulle döpas och prästen förklarade de olika momenten. Han kom till exorcismen – jävulsutdrivandet – och jag hoppade till. Men en sex veckor gammal bebis? sa jag. BEHÖVS VERKLIGEN DET? Och ja, jo, det gjorde det ju, för ondska bär vi alla inom oss, och möjligheten att göra ont.
Det var nog också första gången jag började fundera i banor som att något ”neutralt” inte kan existera. Allt är gott och ont i oupplöslig blandning. Något kan vara gott och ont på samma gång. Men inget är neutralt, varken gott eller ont.

Religionerna tar ju egentligen hand om den här ”kampen” med den egna personen du talar om, Bodil, åt oss, eller påminner oss om att vi bör föra den. Men de flesta (västerlänningar) har inget aktivt förhållande till en religion.

Då kommer man återigen in på frågan: Vem påminner oss nu, var stöter vi på frågorna som gör att vi resonerar, med oss själva eller i grupp?
Och vem ”tar hand” om det hela nu, när ingen går i kyrkan?
Svaret blir väl att det är lite si och så med det. Det är upp till oss själva.
Det har det på sätt och vis alltid varit, men nånstans saknas nog ändå – något.

Media skulle egentligen kunna göra en dundergärning här, men gör oftast i själva verket motsatsen.

Egentligen kanske man ska börja med att fråga sig själv, vem påminner dig om att du också är ond?
I mitt fall är svaret rätt självklart: mina barn.