jag ser att du har mailat mig också, så jag svarar bättre den vägen. Här vill jag bara visa att jag inte är knäpp och ignorerar ditt erbjudande.

Jag är anmäld och har en plats, men jag vet inte om jag kan gå. Om du gärna vill gå och det inte finns plats för fler så får du gärna vara ”jag”.

Annika,
ska du dit?

jag tycker om långa seriösa kommentarer. Sådana tillför – i de flesta fall – resonemanget i inlägget extra mycket.

Jag är inte någon verklig kännare av Hannah Arendt som jag sa till dig på ett annat ställe, men hon intresserar mig mycket. För något eller några år sedan läste jag en sammanställning av hennes brevväxling med Uwe Johnson, en mycket intressant bok med en omfångsrikt kommentar till. Jag citerar en charmfull rad ur ett brev som finns tryckt på baksidan av min utgåva:

*Lieber Uwe,
wenn Sie weiter so schöne Briefe schreiben, werden sich die Grenzen dessen, was Sie dürfen, ganz erheblich erweitern.*

Det som gör starkast intryck på mig med Hannah Arendt är hennes absoluta självständighet, detta modiga oberoende av vad som andra anser att man ska tycka och tänka. När jag läser henne tänker jag på hur viktigt det är att hela tiden tänka själv och inte låta andra tänka åt mig, att hela tiden se mitt ansvar när det gäller mina beslut och mina ställningstaganden i vilka frågor det än är.

I den engelska artikel jag talade om står en del intressanta saker om Arendts uppfattning om ambition och karriärism. Artikelförfattaren menar att The main reason for the contemporary evasion of Arendt’s critique of careerism, however, is that addressing it would force a confrontation with the dominant ethos of our time. In an era when capitalism is assumed to be not only efficient but also a source of freedom, the careerist seems like the agent of an easy-going tolerance and pluralism….. That careerism may be as lethal as idealism, that ambition is an adjunct of barbarism, that some of the worst crimes are the result of ordinary vices rather than extraordinary ideas: these are the implications of Eichmann in Jerusalem that neo-cons and neoliberals alike find too troubling to acknowledge. Det verkar ju hemskt och jag vågar inte ha någon egen uppfattning speciellt som jag inte läst grundtexterna. Men att en del av de värsta brotten har sin rot i vanliga karaktärsfel snarare än i märkliga och egendomliga idéer, det tror jag på.

Ursäkta längden, men du har ju visat tolerans mot långa kommentarer förut. En länk skulle jag kanske ge:

http://www.lrb.co.uk/v29/n01/robi02_.html