Kommentarer på: Joachim Fest: Hannah Arendt (del 2)

Av: Bodil Z

Bodil Z — Wed, 10 Jan 2007 09:54:09 +0000

Karin,

om jag ska haka mig fast lite ändå (trots att både du och jag har annat att tänka på) så stör det mig att människor i allmänhet och då ofta kloka människor har mycket lättare för att komma till rätta med till exempel Brechts vänsterövertramp än med exempelvis Heideggers högerdito.

Av: Karin

Karin — Wed, 10 Jan 2007 09:17:03 +0000

Om du har rätt (och det tror jag) så är ju det ändå rätt uppmuntrande! Att den ”klara tanken” till slut ”vinner”, obeorende av könet på den som tänkte den.

Samtidigt, det är något lite sorgligt med att vi har så svårt för de där som är ”både och”, som Heidegger väl ändå var? Ja, han hade nazisympatier, men han tänkte också rätt intressanta grejer.
Jaja, jag har väl egentligen annat att bekymra mig om än vad folk tänker om Heidegger. Säkert du med.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 07 Jan 2007 21:56:09 +0000

Det är väl över huvud taget så att man liksom är närgångnare mot kvinnor än mot män. Det anses säkert gå utmärkt bra att skriva Hannah om Arendt såsom man gärna skriver Edith om Södergran, men knappast skulle skriva Martin om Heidegger eller Jean-Paul om Sartre.

När det gäller Arendt och Heidegger idag så har vi kanske att göra med ett undantag – jag tror att Arendt är mer uppmärksammad än Heidegger, men orsaken till att han trängts bort något ur fokus jämfört med henne är väl hans nazianhängeri och inte att det har blivit jämlikare mellan män och kvinnor.

Av: Karin

Karin — Sun, 07 Jan 2007 19:42:59 +0000

Det statistiska materialet saknar jag också! Det var nog mest spekulation.
Arendt känns dock mer helgjuten som människa – som om hon tog med fler aspekter av sig själv i sin självbild eller vad man ska kalla det.
Heidegger vet jag för lite om ur den aspekten och egentligen paret Sartre-Beauvoir också.
Och visst har männen haft större genomslag än de båda kvinnorna.
Vilka hade de blivit utan varann?
Vilka gör vi dem till då vi sedan skriver om dem, efter deras död?
Beauvoir är ju en av de här kvinnorna som folk gör till ”sin” och skriver om på ett rätt intimt vis. ”Simone och jag”
Män verkar i större omfattning ”slippa” den sortens skrivande, de bemöts också fortfarande efter sin död med större aktning.

Ja, allt det där är gissningsvis ofrånkomligt – svårt att ändra. Och inte särskilt förvånande, så sant, så sant.
Ändå har jag så svårt att tro att detta stämmer med ”verkligheten”. Varken Sartre eller Heidegger hade blivit samma ”Sartre” eller samma ”Heidegger” utan respektive fru/kvinna. Men de ser det inte så, presenterar det inte så, och vi köper deras presentation av sig själva.
Liksom vi köper Arendts och Beauvoirs av sig själva.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 07 Jan 2007 18:59:26 +0000

Karin,
säkert mycket förlåtande, men kanske ändå också blind eller ovillig att titta på vissa saker.

Om jämförelsen med Sartre-Beauvoir (jag har förresten en text om dem här någonstans – ingen omfattande, men något) vet jag inte vad jag ska säga. Jag vet för lite. Fast några likheter kanske jag ändå kan finna – det rör sig om två ”par” eller fyra människor som genom sina idéer och sitt tänkande haft stor betydelse för sin samtid och även för världen efter dem. Båda kärleksförhållandena var komplicerade, männen hade mer makt – nej, det här blir bara babbel – il nouvo dov’è? – det här behöver verkligen inte sägas.

Som ett kuriosum kan jag lägga till att jag googlade runt lite dels på Arendt dels på Heidegger och till min ”oförvåning” stod det oerhört mycket mer om Heidegger i Arendttexterna än tvärtom. Förmodligen skulle man kunna göra samma ”upptäckt” med Sartre-Beuavoir.

Och om jag nu går över till det där med det germanska respektive det latinska, så tror jag att jag avhåller mig från att tycka något där. Jag har nog inte tillräckligt stort ”statistiskt material”…

Av: Karin

Karin — Sun, 07 Jan 2007 17:29:31 +0000

Är glad att du skriver om Arendt som jag vet mycket litet om, men just därför blir det också svårt att kommentera.
Funderade på den här historien igår, och tänkte nog inte att kärleken är blind – mer att den är MYCKET förlåtande.
Och nu är jag kanske ute och cyklar igen, men jag kom att tänka på Sartre-Beauvoir som en sorts jämbördig parkonstellation?
Och där man förstås kan se både paralleller och skillnader. Det jag tycker verkar så gulligt (och nånstans hoppingivande, om man nu kan säga så) med Arendt är det där med att hon inte bara blir tänkande människa utan också ”kvinna” med Heidegger. Sartre- Beauvoir uppfattar jag som ett främst teoretsikt bygge, de behövde varandras intellekt, punkt slut. Det här verkar mer – passionerat. Jag skulle nästan kunna se något germansk-latinskt i den motsättningen. Det germanska är också och alltid kropp-plats-tyngd, där det latinska tenderar bli bara idéer, eller åtminstone en tydligare åtskillnad mellan de två.
En sak som skulle vara intressant i sammanhanget är att veta hur mycket Heidegger tyckte att han ”blev Heidegger” så att säga, tack vare Arendt.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 06 Jan 2007 14:25:05 +0000

Ja, och att den kanske kan vara allra blindast hos dem som ser mest.

Av: Marita

Marita — Sat, 06 Jan 2007 11:19:43 +0000

Denna kärlekshistoria med svek, förnekelse, intellekt och passion bevisar väl så gott som något att ”kärleken är blind och älskande kan icke se”. (Shakespeare igen – Köpmannen i Venedig.)