Konstantin Kavafis: Joniskt

Aten

Innan jag reste till Aten i februari det här året – kanske minns någon av er pausträdets ”grekiska tid”- läste jag en del grekisk poesi (i svensk översättning) bland annat några dikter av Konstantin Kavafis. Nu vet jag i och för sig mycket väl att Kavafis levde och dog i Alexandria och inte i det egentliga Grekland, men han är/var en del av den grekiska världen.

joniskt

Denna morgon läser jag hans dikt ”Joniskt” för er:

För att vi brutit sönder deras stoder,
för att vi jagat bort dem från deras tempel,
är gudarna för den skull alls ej döda.
O Joniens jord, dig älskar de ännu
och deras själar minns dig än alltjämt.
När över dig det dagas en augustimorgon,
en vårlig yster ström av deras liv drar genom atmosfären kring dig;
och stundom ilar den eteriska gestalten
av en efeb, helt vagt, med snabba steg
hän över dina kullar.

För den eteriska gestalten som ilar hän över Joniens kullar har jag bara en inre bild – som jag i hemlighet projicerar in i det blåa fältet. Kanske har ni också en sådan bild…

Från Ersatz till 7:ans ölhall

På tåget ner till Göteborg igår förmiddags läste jag igenom förlaget Ersatz’ katalog för den här hösten.

ersatz

![Kavafis](/wp-content/bok_kavafis_70.jpg @alignright)Ersatz är ett förlag som intresserar mig och för inte så länge sedan skrev jag några rader om den nordisk-ryska diktantologin Swinging with Neighbours här. I mitt katalogläsande stannade jag på ett särskilt sätt vid boken om poeten Konstantin Kavafis. Det är ”en dvd-bok om en av Medelhavsvärldens mest omtyckta poeter”, läste jag. I presentationen står det vidare bland annat så här:

![Kavafis](/wp-content/bok_kavafis_70.jpg @alignleft)Volymen är trespråkig (grekiska, svenska och engelska) och innehåller dikter av Kavafis samt inledningar av Carl Henrik Svenstedt, Carina Waern och Sture Linnér. Filmen är gjord av Svenstedt, Piri Can Koman och Nicholas Wakeham och dikterna är tolkade av Rea Mellberg och Magnus William-Olsson.

Vad var det då som fick mig att stanna upp här på detta ”särskilda sätt”? Det var det här:

Kom ofta tillbaka och ta mig,
älskade känsla kom åter och ta mig –
när kroppens minne vaknar
och lusten från förr rinner i blodet på nytt;
när läpparna och huden minns,
och händerna känner som om de vidrör på nytt.

Kom ofta tillbaka och ta mig om natten,
när läpparna och huden minns…

Boken kommer ut i januari 2007.
Kavafis

Denna Göteborgsdag avslutade jag på 7:ans ölhall tillsammans med min syster. Vi drack varsin Staropramen och klämde i oss överkryddad ölkorv till det, något ville vi äta och något annat än ölkorv finns aldrig där. Det är ett ganska speciellt ställe den här ölhallen, 70-80% av besökarna är män, främst av öltyp. Stengolvet gör att lokalens alla stora ljud kastas in i öronen med så stor kraft att man inte hör vad den man pratar med säger och luften är fylld av något som jag skulle vilja kalla för öldis. På TV visades denna kväll – helt stilenligt – en boxningsmatch. Det finns nog inte många sådana här ölhallar i Sverige, man får en känsla av andra platser, andra länder, en utkant av Hamburg kanske, Rostock, Szczecin eller något ställe i norra Tjeckien…

Ferrara – Palazzo Schifanoia – Madonna addolorata

Den här träskulpturen finns i Ferrara, om jag minns rätt i Palazzo Schifanoia. Den heter ”Madonna addolorata”. Titta noga på det här ansiktet:

madonna

Så här brukar väl inte smärtans madonnor se ut? De brukar vara vackra och lugna. Deras milda harmoniska ansikten brukar utstråla en återhållen stillsam smärta. Vad är då det här för ett ansikte? Spända drag, avslagna tänder, en oskön röd färg, kinderna kladdiga av smutsiga tårklumpar, blicken tömd på innehåll, förvriden, läpparna stelnade i ett krampaktigt uttryck – och hör jag inte en rossling tränga ut mellan dem?

Jag stod länge och såg in i det här ansiktet den där heta julidagen i ett Ferrara som var som en röd ugn. Svetten rann över mitt ansikte nästan som de där tårklumparna. Jag tänkte att det är nog så här den verkliga smärtan ser ut, när den blir övermäktig och inte går att hålla inom den vackra formens gränser.

Exkurs om palatsnamnet ”Schifanoia”: Äntligen har det klarnat för mig vad det betyder. Det finns ganska många palats i Italien som heter så (bland annat finns det ett palats med det namnet i D’Annunzios "Il piacere") och jag har många gånger undrat över namnet och tänkt på de två ordleden så här: schifo=äckel, noia=leda; det blir ”Äckelledan” – är det ett bra namn på ett palats? Nu vet jag i alla fall bättre – ”schifa” i början av namnet har inget med ”schifo” att göra utan är en avledning av verbet ”schivare” som betyder ”undfly” och nu blir namnet genast mer begripligt. Palatset är ett härligt ställe där man undflyr ledan.

Schifanoia

Hjalmar Gullberg: Bara de riktiga orden

Jag återvänder dit jag aldrig gått ifrån. Hjalmar Gullberg tillbaka och kvar. Den här dagen läser jag ”Bara de riktiga orden” för att det är dem jag söker och för att jag ju sedan alltid sitter under ett träd och för att jag tror mig förstå den här förbindelsen mellan träden, orden och skuggan. Och fågelsången. Fastän det kanske är någon annan än jag som hör den.

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

trädskugga

Att översätta Borchert

Jag arbetar vidare med min Borchert-översättning och idag tänker jag tala med er om några översättningsproblem som jag brottas med – i hopp om att få lite hjälp och idéer.

Borchert

Här kommer nu först början av originalversionen av berättelsen ”Stimmen sind da in der Luft, in der Nacht”.

Die Straßenbahn fuhr durch den nebelnassen Nachmittag. Der war grau und die Bahn war gelb und verloren darin. Denn es war November, und die Straßen waren leer und lärmlos und ohne Lust. Nur das Gelb der Straßenbahn schwamm einsam im nebligen Nachmittag.

In der Bahn aber saßen sie, warm, atmend, erregt. Fünf oder sechs saßen da, Menschen, verloren, einsam im Novembernachmittag. Aber dem Nebel entronnen. Saßen unter tröstlichen, trüben Lämpchen, ganz vereinzelt saßen sie, dem nassen Nebel entronnen. Leer war es in der Bahn. Nur die fünf waren da, ganz vereinzelt, und atmeten. Und der Schaffner war der sechste an diesem späten einsamen Nebelnachmittag, war da mit seinen milden Messingknöpfen und malte große schiefe Gesichter an die feuchten behauchten Scheiben. Die Straßenbahn stieß und stolperte gelb durch den November.

Drinnen saßen die fünf Entronnenen und der Schaffner stand da und der ältere Herr mit den vielfältigen Tränensäcken unter den Augen fing wieder an – halblaut fing er wieder davon an: ”In der Luft sind sie. In der Nacht. Oh, sie sind in der Nacht. Darum schläft man nicht. Nur darum. Das sind einzig und allein die Stimmen, glauben Sie mir, das sind nur die Stimmen.”

Och detta är mitt översättningsförslag av stycket:

Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i den. För det var november och gatorna var tomma och tysta och utan lust. Bara spårvagnens gula simmade ensamt i den dimmiga eftermiddagen.

Men inne i spårvagnen satt de, varma, andades häftigt och upphetsat. Fem eller sex satt där, människor, förlorade, ensamma i novembereftermiddagen. Men de hade undkommit dimman. Satt där under tröstande matta små lampor, var och en för sig själv, och hade undkommit den våta dimman. Tomt var det i vagnen. Bara dessa fem var där, var och en för sig, och de andades. Och konduktören var den sjätte den här sena ensamma dimmeftermiddagen, var där med sina milda mässingsknappar och ritade stora sneda ansikten på de fuktiga immiga rutorna. Spårvagnen skakade och skumpade gul genom novemberdagen.

Där inne satt de fem som undkommit och konduktören stod där och den äldre herrn med de stora påsarna under ögonen började igen – halvhögt började han prata om det igen: ”I luften finns de. I natten. Å, de finns i natten. Därför sover man inte. Bara därför. Det är endast och allenast rösterna, tro mig, det är bara rösterna.”

Problemen då? Jag funderar på om ”upphetsat” är särskilt bra för ”erregt” på rad fyra – hur låter ”upprört” eller ”uppskärrat”, ”skärrat” eller kanske ”uppjagat”? Ordet dyker upp många gånger längre fram i texten, så det får inte ”sticka ut” för mycket. Vidare: ”Aber dem Nebel entronnen.” Det är en satsförkortning som är svår att återskapa, så jag har på prov gjort en fullständig mening av den: ”Men de hade undkommit dimman.” Tja. I meningen därefter upprepas frasen ”dem Nebel entronnen” med tillägget ”nassen”. Översättningsmeningen blir på något vis lite stötigare än originalet här. I nästa mening upprepas sedan ”vereinzelt” och jag har i första fallet gjort ”var och en för sig själv” och i det andra ”var och en för sig”. Kanske ska ”själv” bort. Meningen slutar med ”und atmeten” – jag har gjort den till ”och de andades”, eftersom det inte riktigt går utan pronominet där, men kanske går det att lösa det på något annat sätt. Så har vi substantivet ”Nebelnachmittag” som jag översatt med ”dimmeftermiddag” (ska det vara två ”m”?), möjligen fungerar det. Den subjektslösa satsen ”war da” kanske borde ha ett subjekt på svenska, ”var där” blir väl för löst. Jag har sedan valt att översätta ”malen" med ”rita”, eftersom ”malen” är vidare i sin betydelse än det svenska ”måla” och eftersom jag tycker att man snarare ritar än målar på immiga rutor. Stycket slutar med orden ”durch den November”. Jag försökte med ”genom novembern” men gillade det inte och tog i stället ”genom novemberdagen”, fast det är kanske för fritt och kommer möjligen i konflikt med eftermiddagen. Sedan har vi problemet med ”Tränensäcke” som dessutom är ett slags nyckelord eller ”ledmotiv” som går igenom hela berättelsen med små förskjutningar. ”Vielfältige Tränensäcke” gör inte saken lättare. ”Stora påsar (under ögonen)” – här är jag inte riktigt nöjd. Och till sist ”einzig und allein” – jag slår till med ”endast och allenast”, men känner mig inte helt övertygad.