Borchert igen

![Borchert](/wp-content/PICT1/PICT1812_02_01_01.jpg @alignright)Jag gläntar lite på dörren till min Borchertverkstad igen. Först av allt stort tack för kommentarerna och förslagen till mitt föregående Borchertinlägg. Just nu håller jag på med berättelsen ”Schischyphusch”, som väl är en av de svårare att tvinga över till svenska (schvenschka). Historien tar avstamp i ett möte mellan två män som båda har samma talfel – de kan inte säga "s". Den ene tror att den andre driver med honom och vice versa. Här följer nu ett litet stycke från missförståndets höjdpunkt:

Mein Onkel sah meine Mutter mit hochgezogenen Brauen an, als ob er etwas Dringendes von ihr wollte. Aber er wollte sich nur vergewissern, ob er noch auf dieser Welt sei. Dann sagte er mit einer Stimme, die an fernen Geschützdonner erinnerte:

”Schagen Schie mal, schind Schie wahnschinnig? Schie? Schie machen schich über mein Lischpeln luschtig? Wasch?”

Der Kellner stand da und dann fing es an, an ihm zu zittern. Seine Hände zitterten. Seine Augendeckel. Seine Knie. Vor allem aber zitterte seine Stimme. Sie zitterte vor Schmerz und Wut und Fassungslosigkeit, als er sich jetzt Mühe gab, auch etwas geschützdonnerähnlich zu antworten:

”Esch ischt schamlosch von Schie, schich über mich schu amüschieren, taktlosch ischt dasch, bitte scher.”

Nun zitterte alles an ihm. Seine Jackenzipfel. Seine pomadenverklebten Haarsträhnen. Seine Nasenflügel und seine sparsame Unterlippe.

An meinem Onkel zitterte nichts. Ich sah ihn ganz genau an: Absolut nichts. Ich bewunderte meinen Onkel. Aber als der Kellner ihn schamlos nannte, da stand mein Onkel doch wenigstens auf. Das heißt, er stand eigentlich gar nicht auf. Das wäre ihm mit seinem einen Bein viel zu umständlich und beschwerlich gewesen. Er blieb sitzen und stand dabei doch auf. Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff, und wich zwei kurze zittrige Schritte zurück. Feindselig standen sie sich gegenüber. Obgleich mein Onkel saß. Wenn er wirklich aufgestanden wäre, hätte sich sehr wahrscheinlich der Kellner hingesetzt. Mein Onkel konnte es sich auch leisten, sitzen zu bleiben, denn er war noch im Sitzen ebenso groß wie der Kellner, und ihre Köpfe waren auf gleicher Höhe.

Och här är då mitt översättningsförslag:

Min farbror såg på min mamma med höjda ögonbryn, som om han absolut ville henne något. Men han ville bara försäkra sig om att han fortfarande var kvar i den här världen. Sedan sa han med en röst som påminde om avlägsen artillerield:

”Schäj mig, är ni alldelesch vanschinnig? Alldelesch! Ni gör er luschtig över mitt läschpande? Vad schäjer ni?”

Kyparen stod där och så började det att darra i honom. Hans händer darrade. Hans ögonlock. Hans knän. Mest av allt darrade hans röst. Den darrade av smärta och vrede och bestörtning, när han nu försökte att också svara lite artillerieldsaktigt:

”Det är schkamlöscht av er, att roa er på min bekoschtnad, taktlöscht är det, schå det schå.”

Nu darrade allt på honom. Hans manschetter. Hans pomadakletiga hårtestar. Hans näsvingar och hans snålt tilltagna underläpp.

På min farbror darrade ingenting. Jag tittade noga på honom: Absolut ingenting. Jag beundrade min farbror. Men när kyparen kallade honom skamlös, då reste sig i alla fall min farbror. Det vill säga, han reste sig egentligen inte alls. Det skulle har varit alleles för omständligt och besvärligt för honom med det enda benet. Han blev sittande och reste sig ändå upp. Inom sig reste han sig. Och det räckte fullständigt. Kyparen upplevde min farbrors inre (AUFSTEHEN) som ett angrepp och han gick två korta darriga steg bakåt. Fientligt stod de mittemot varandra. Även om min farbror satt. Om han verkligen hade rest sig upp, hade kyparen antagligen satt sig. Min farbror kunde också kosta på sig att bli sittande, för han var lika lång som kyparen när han satt och deras huvuden var på samma höjd.

Kommentar: Jag har alltså valt att skriva det här speciella sje-ljudet som ”sch”, eftersom jag tycker att det blir tydligast så – ”sj” blir konstigt eller försvinner liksom in i texten. När det gäller de ställen där det här extra sje-ljudet förekommer, så har jag ibland översatt något friare än annars för att få in tillräckligt många svenska ord med ”s” i replikerna. Det grammatiska felet i ”schamlosch von Schie” bryr jag mig inte att försöka återskapa på svenska – jag tror inte att det skulle bli särskilt lyckat. Mitt stora problem här är ”Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff,”. Översättningsförsöket ser hittills ut så här: ”Inom sig reste han sig. Och det räckte fullständigt. Kyparen upplevde min farbrors inre (AUFSTEHEN) som ett angrepp”. ”Aufstehen” lyckas jag inte hitta någon motsvarighet till här och antagligen får jag finna mig i att till sist göra någon typ av omskrivning. Det gäller att skapa en svensk version där det finns någon form av förbindelse mellan ”Innerlich stand er auf.” och ”dieses innerliche Aufstehen meines Onkels”.

En anna sak jag brottas med är sista meningen i hela historien. Den lyder så här i original: ”Armesch Luder dasch!” Det jag tycker är svårt är det där innehållsmässigt redundanta ”dasch”. Det har nämligen en ovedersäglig charmkomponent i sig. Vad ska man göra av det på svenska? Ordet måste ha ett ”sch” i sig – det tror jag inte man kan komma ifrån. Jag har försökt så här, fast jag är inte helt nöjd: ”Schtackarsch krake den, schäjer jag!”

Orkar ni och har ni lite lust att säga något om det ena och andra här också?

Hjalmar Gullberg: Grekiska fragment

För tillfället mera läser än skriver jag här under trädet och någon tackar mig säkert för det. Och jag har min andra grekiska period – genombruten av runstenar och gallomani – sedan allt detta började; spelar samtidigt vidare på Gullberg-strängen, certo. Idag så här:

Sappho

Fast ordet du sjunger är luft,
duger det väl att höras.

*

Döden är ett ont. Gudarna mena så.
Annars för längesen skulle de själva ha dött.

*

Plejaderna sjunka och månen
försvinner och midnatten kommer;
minuterna hasta, jag ensam
får ligga och vänta, ensam.

• • •

Simonides

Paian

En dans är alltid för muserna kär,
men råka de se att i ringen går främst
Apollon, då lägga de hela sin själ
i sången, då hör man
från Helikons berg en gudomlig musik
som fyller all rymden med klang.

*

Ej finnes ett ont
som människan vet att hon undgår;
på en flyktig sekund
kan en gud vända upp och ner på allt.

tallar

Tallarna här – så vackra mot himlen – vakar över bräcklig jordisk lycka…

Greklands gudar

Kanske är det dikten ”Joniskt” av Konstantin Kavafis, ett tuppfjät härifrån, kanske är det utsnittet ur Bertil Malmberg-dikten, som Bengt satte in i kommentaren under Kavafis-dikten:

Det snöar över mig: thessalisk snö.

Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.

Jag hette Artemis. Jag var gudinna.

som för min tanke till Schillers ”Die Götter Griechenlands”- fastän allt är på ett annat sätt där än i de båda dikter jag stiger ut ifrån. Jag skriver in den första entusiastiskt nostalgiska (ja, det stämningsläget finns) strofen här och samtidigt kastar jag en förstulen blick bort mot Hefaisteion – det hemlighetsfullaste av Atens tempel, om någonstans, så: här, kunde vi se en skymt av en gud

Hefaisteion

Da ihr noch die schöne Welt regieret,
An der Freude leichtem Gängelband
Selige Geschlechter noch geführet,
Schöne Wesen aus dem Fabelland!
Ach, da euer Wonnedienst noch glänzte,
Wie ganz anders, anders war es da!
Da man deine Tempel noch bekränzte,
Venus Amathusia!

Venus

Jag döljer fjorton strofer i detta klänningsveck och låter Schiller uttala den sextonde och sista smärtsamt längtansfulla. Gudarna befriade sig ur tiden och svävar nu för evigt på Pindus’ höjder och allt det vackra, alla färger, alla toner tog de med sig. Åt oss blev inget annat kvar än det sin själ berövade ordet(ja, jag vill säga det just så).

Ja, sie kehrten heim, und alles Schöne,
Alles Hohe nahmen sie mit fort,
Alle Farben, alle Lebenstöne,
Und uns blieb nur das entseelte Wort.
Aus der Zeitfluth weggerissen, schweben
Sie gerettet auf des Pindus Höhn;
Was unsterblich im Gesang soll leben,
Muß im Leben untergehn.

moln

Mervallastenen – mera sten

Jag gör – på förtäckt begäran – en liten extra utvikning till Mervallastenen. Möjligen hade denna runsten inte så mycket att göra i föregående inlägg, men här är den sin egen på sin egen plats.

Mervallastenen

Här är stentexten i moderniserad form (igen):

Sigrid lät resa stenen efter Sven, sin make.
Han ofta seglat
till Semgallen med dyrbar knarr
kring Domesnäs.

Och här har jag för er runläsare präntat runtexten på ett papper:

runtext

Den keltiska underströmmen

Under dagens Yteuropa finns ett tyst keltiskt fundament. Det finns ett slags hemlig keltisk karta som sträcker sig över eller snarare under hela Europa och lite utanför till och med. Kanske kan man se den romerska provinsen Gallien som ett slags centrum – ett centrum mellan Galicien (i nordvästhörnet av Iberiska halvön) och Galicien ( östra Polen, västra Ukraina – som jag brukar stava med z).

karta
Kartan här är, som ni ser, försiktigare än jag.

Jag tänker nu ohämmat plocka fram namn på folkslag, platser och områden som jag tror har med detta underliggande keltiska att göra. Detta är alltså inte en redovisning av ett vetande utan ett försök att – genom en inventering av sådant som dyker upp i mitt huvud och genom ren spekulation och mest av allt genom ett försök att locka hit andras vetande – att närma mig ett sådant.

Paulus’ brev till galaterna: Galaterna var ett folk som bodde någonstans i det inre av det nuvarande Turkiet. Förmodligen av keltiskt ursprung.

Sankt Gallen: stad och kanton i nordöstra Schweiz. Har detta namn med något keltiskt att göra?

Le pays de Galles: Wales på franska. Ett klart keltiskt fall.

Senigallia: stad i Marche vid Adriatiska havet (inte långt ifrån Pesaro där jag tillbringat närmare tjugo somrar i mitt liv). Jag är ganska säker på att namnet har något med galler/kelter att göra.

Galla Placidia: I Ravenna finns ”Mausoleo di Galla Placidia”, en byggnad med fantastiska mosaiker. Galla Placidia var syster till en romersk kejsare. Har namnet ”Galla” någon anknytning till något keltiskt? Nej?

Gallipoli: stad i Puglia i provinsen Lecce. Det finns också ett annat Gallipoli i nuvarande Turkiet. Något keltiskt här?

Nu ska jag inte trötta er med mer uppräknande, kanske vill ni lägga till ett eller annat eller dra ifrån något…

Fast det här vill jag nog ända säga: Jag tänker på Mervallastenens text:

Sigrid lät resa stenen efter Sven, sin make.
Han ofta seglat
till Semgallen med dyrbar knarr
kring Domesnäs.

Det här Semgallen (som är ett område söder om Rigabukten) har det något med något galliskt att göra? Eller har det lettiska ”gal” ingenting med mitt favoritgall att göra?

Det må vara hur det vill med detta, här är i alla fall Mervallastenen – jag frestas nästan att kalla den Mergallastenen, men jag låter bli…

Mervallastenen