Varning! Dagens inlägg har genom ett rent misstag runnit hit.
På slingriga tanke- och associationsvägar fördes jag igår till lindormar. Först visade sig ”Ich bin der lahme Muck” vara en förklädd Mameluck – ”Mut zeiget auch der Mameluck, Gehorsam ist des Christen Schmuck;”. Som ett ”bevis” för detta lät mig Agnes läsa Schillers dikt ”Der Kampf mit dem Drachen” i dess helhet. Jag citerar den här – tills lindormen dyker upp och blir huvudperson för mig:
Was rennt das Volk, was wälzt sich dort
Die langen Gassen brausend fort?
Stürzt Rhodus unter Feuers Flammen?
Es rottet sich im Sturm zusammen,
Und einen Ritter, hoch zu Roß,
Gewahr ich aus dem Menschentroß,
Und hinter ihm, welch Abenteuer!
Bringt man geschleppt ein Ungeheuer,
Ein Drache scheint es von Gestalt,
Mit weitem Krokodilesrachen,
Und alles blickt verwundert bald
Den Ritter an und bald den Drachen.
Und tausend Stimmen werden laut:
"Das ist der Lindwurm, kommt und schaut!
Der Hirt und Herden uns verschlungen,
Das ist der Held, der ihn bezwungen!
En lindorm är en jättelik sagoorm, en drake, som ibland kan vara en förtrollad prins, har jag fått veta. Jag försöker att låta bli att tänka mig den som en jättelik larv som äter sig igenom lindar.
Jag slår upp lindormen i en favorituppslagsbok och se, där har den ätit sig igenom ett trettiotal sidor och blivit tjock och mätt, men jag hittar ändå ett läsbart ställe: Det fornhögtyska ordet ”lint” betyder ”orm” – ormorm blir det alltså. ”Lint” hänger ihop med ett adjektiv som betyder ”böjlig” och jag läser vidare att det på längre avstånd (”rotbesläktat”) hör ihop med ”len”. Javisst är en orm böjlig och len och en ormorm måste väl vara det ännu mer. Jag ringlar bort…