Igår kväll läste jag länge dikten ”Che vuoi, pastore d’aria?” av Salvatore Quasimodo. Jag försökte gräva mig in i den. Bredvid mig hade jag också Anders Österlings tolkning av den – ”Vad vill du, luftens herde?”
Sicilianskt inland någonstans bortom Agrigento, floden Platani, högslätten Acquaviva – det är där vi är. Tiden då, är den Quasimodos egen (1901-1968)? Det är den nog inte, urtid eller tidlöshet verkar det snarare som – klangen från herdarnas uråldriga vallhorn talar om det. Och floden Platanis vatten rinner och rinner genom århundradena, rullar snäckor kring pojkars bruna fötter. Och vinden, den finns i alla tider – vinden, luftherden bär bud som mannen i dikten försöker tyda. Kvinnan vid hans sida hör något annat – de är ensamma bredvid varandra – hon är vänd ner mot havet och lyssnar i stället på fiskarnas rop, när de drar upp näten.
Ed è ancora il richiamo dell’antico
corno dei pastori, aspro sui fossati
bianchi di scorze di serpenti. Forse
dà fiato dai pianori d’Acquaviva,
dove il Platani rotola conchiglie
sotto l’acqua fra i piedi dei fanciulli
di pelle uliva. O da che terra il soffio
di vento prigioniero, rompe e fa eco
nella luce che già crolla; che vuoi,
pastore d’aria? Forse chiami i morti.
Tu con me non odi, confusa al mare
del riverbero, attenta al grido basso
dei pescatori che alzano le reti.
•
Och ännu herdarnas antika vallhorn
entonigt kallar från de brända skrevor,
där huggormsskinn i solen vitna. Kanske
det bär en fläkt från Acquavivas hedar,
där Plàtani beständigt rullar snäckor
på vattnets botten under gossefötter
av brun olivhud. Denna fångna vindpust,
varifrån än den kommer, ger den eko
och skakar dagens ljus. O luftens herde
vad vill du? Kanske kallar du de döda?
Du som är med mig, hör den ej. Försjunken
i havets kvällssken ger du akt på ropen
av fiskare som draga nät vid stranden.
