100 DIKTER UR VÄRLDSLYRIKEN
som gavs ut 1959 av
FIB:S LYRIKKLUBB som jag var medlem i under min ungdom.
Boken har illustrationer av Kaj Beckman.

Den betingade ett pris av 6:- i häftat skick för Lyrikklubbens medlemmar. Den börjar gulna något i kanterna, men står sig bättre än de Delfinböcker jag började köpa kring 1960, de är betänkligt gulbruna nu. För ett pris av 8:- hade jag sluppit sprätta boken — men att sprätta var ett rätt trevligt göra. En inbunden bok hade dock bättre klarat av alla gånger jag hållit den i min hand.

Och Oskar: Det är en underlig slump att jag igen – efter bara någon dag – har hamnat på Bertil Malmbergs väg. Egentligen känner jag ju bara till ”Åke och hans värld” – från min barndom, jag tror att jag har sagt det någon gång tidigare, förutom några spridda dikter. Jag måste nog se det som hänt här de senaste dagarna som en vink till mig om att börja läsa Malmberg på riktigt (utan att för den skull alls lämna Hjalmar Gullberg, som jag sedan en tid läser ständigt).

Under den perioden översatte han inte bara Schiller utan även Hölderlin:

Barndomen

Mig fostrade lundens
förtroliga sus,
och ibland blommor lärde jag älska.
I gudarnes armar växte jag.

Ur Orfika, 1923

Barndomen

Då jag en gosse var,
frälste mig ofta en gud
från skriande människors tuktan.
Då lekte jag lycklig och fri
i blommornas lund
och himmelens fläktar
lekte med mig.

Och så som plantornas
hjärta du gläder,
då späda armar de
emot dig sträcka —
så gladde mitt hjärta du,
fader Helios, och som Endymion
var jag din älskling,
heliga Luna.

O, alla trogna
vänliga gudar
att ni visste,
hur jag älskat er.

Ej nämnde min tunga då
er vid namn, ej heller
ni kallade mig som männsikor pläga
i fåkunnighet.
Dock kände jag er
långt mer än jag människor känt.
Jag förstod den vilande Etern.
Människors språk förstod jag ej.

Mig fostrade lundens
melodiska sus,
och ibland blommor
lärde jag älska.
I gudarnas armar växte jag.

När jag skrev min första roman fick jag kritik för en av gestalterna som i kritikerns ögon var alltför idealiserad. Något jag kunde förstå, och så småningom, i min andra roman, drev mycket längre.
Gudsbilder har alltid funnits, i text och i bild, kanske tydligare i bild, men genom århundradena, och det är väl de senaste hundra åren som vi ”lämnat dem bakom oss”.
Min idé var att vi kanske inte har det, helt och fullt.
Utan att bli för långrandig så vill jag ge dig en poäng här.
Såklart att man i porträttet av en älskad moder lägger in en hel uppsjö av gudarekvisita!

Och vad är det, i slutändan, som säger att det är en porträtt av en människa någon har gjort? Det kan ju lika gärna vara ett porträtt av något annat, en gud?

Och de där sista raderna: ”In solch einem ähnlichen Haus hat er seine glückliche Kindheit verbracht. Diese ersten Jahre, von denen er so wenig weiß, werden immer heller.” Den sista meningen är väl det som jag tycker anknyter till det du sa…