Nyss snuddade jag vid Schillers ”Die Götter Griechenlands” här. Hölderlins ”Da ich ein Knabe war” är på ett liknande sätt ett uttryck för denna längtan tillbaka till det klassiska Grekland som tidernas morgon, det sanna ännu ogrumlade livet. Om man ställer de båda dikterna bredvid varandra, så är Schillers en blick utifrån på denna sköna värld medan Hölderlin ser på den inifrån, han själv är därifrån och därför är han en främling i det som är ”nu”.
I den här dikten är den grekiska antikens värld människans barndom – och diktjagets. Pojken här står i direkt kontakt med gudar, sol och måne. Senare i livet förlorar människan denna möjlighet till omedelbarhet, precis som människor i moderna tidsåldrar har förlorat, ja ni vet vad…
Sin högsta puls, sin mest passionerade hetta når dikten i de här raderna: ”Daß ihr wüßtet, wie euch meine Seele geliebt!” Den innerligaste balansen och klarheten här: ”Ich verstand die Stille des Aethers”. Och i slutraden finns ett slags fusion mellan passionen och harmonin som blir till energi – en energi som är given inte tagen: ”Im Arme der Götter wuchs ich groß.”
Da ich ein Knabe war,
Rettet’ ein Gott mich oft
Vom Geschrei und der Rute der Menschen,
Da spielt ich sicher und gut
Mit den Blumen des Hains,
Und die Lüftchen des Himmels
Spielten mit mir.
Und wie du das Herz
Der Pflanzen erfreust,
Wenn sie entgegen dir
Die zarten Arme strecken,
So hast du mein Herz erfreut,
Vater Helios! und, wie Endymion,
War ich dein Liebling,
Heilige Luna!
Oh all ihr treuen
Freundlichen Götter!
Daß ihr wüßtet,
Wie euch meine Seele geliebt!
Zwar damals rief ich noch nicht
Euch mit Namen, auch ihr
Nanntet mich nie, wie die Menschen sich nennen
Als kennten sie sich.
Doch kannt ich euch besser,
Als ich je die Menschen gekannt,
Ich verstand die Stille des Aethers,
Der Menschen Worte verstand ich nie.
Mich erzog der Wohllaut
Des säuselnden Hains
Und lieben lernt ich
Unter den Blumen.
Im Arme der Götter wuchs ich groß.
