Den här träskulpturen finns i Ferrara, om jag minns rätt i Palazzo Schifanoia. Den heter ”Madonna addolorata”. Titta noga på det här ansiktet:
Så här brukar väl inte smärtans madonnor se ut? De brukar vara vackra och lugna. Deras milda harmoniska ansikten brukar utstråla en återhållen stillsam smärta. Vad är då det här för ett ansikte? Spända drag, avslagna tänder, en oskön röd färg, kinderna kladdiga av smutsiga tårklumpar, blicken tömd på innehåll, förvriden, läpparna stelnade i ett krampaktigt uttryck – och hör jag inte en rossling tränga ut mellan dem?
Jag stod länge och såg in i det här ansiktet den där heta julidagen i ett Ferrara som var som en röd ugn. Svetten rann över mitt ansikte nästan som de där tårklumparna. Jag tänkte att det är nog så här den verkliga smärtan ser ut, när den blir övermäktig och inte går att hålla inom den vackra formens gränser.
Exkurs om palatsnamnet ”Schifanoia”: Äntligen har det klarnat för mig vad det betyder. Det finns ganska många palats i Italien som heter så (bland annat finns det ett palats med det namnet i D’Annunzios "Il piacere") och jag har många gånger undrat över namnet och tänkt på de två ordleden så här: schifo=äckel, noia=leda; det blir ”Äckelledan” – är det ett bra namn på ett palats? Nu vet jag i alla fall bättre – ”schifa” i början av namnet har inget med ”schifo” att göra utan är en avledning av verbet ”schivare” som betyder ”undfly” och nu blir namnet genast mer begripligt. Palatset är ett härligt ställe där man undflyr ledan.
