Som kanske en del av er vet, har jag en liten bok med en mindre samling dikter av Pär Lagerkvist i italiensk översättning (av Giacomo Oreglia). Jag tar fram den ibland och läser en dikt. Några gånger har jag läst ur den här under pausträdet. Den här här dagen läser jag den här:
Du vintergata över själens ensamhet
Du vintergata över själens ensamhet,
du eviga längtan.
Brinn, brinn långt efter mig,
långt efter att jag inte finns,
jag som aldrig fick bestiga din bro.
Brinn för det folk som skall komma vandrande en gång genom rymderna,
som skall vandra tryggt över avgrunden på en bro av stjärnor.
•
Tu via lattea sopra la solitudine delle anime
Tu via lattea sopra la solitudine delle anime,
tu eterna nostalgia.
Ardi, ardi a lungo dopo di me,
a lungo dopo che ho cessato di estistere,
io che mai ho potuto varcare il tuo ponte.
Ardi per coloro che verranno un giorno vaganti per gli spazi,
che vagheranno sicuri sopra l’abisso su di un ponte di stelle.
Jag läser dem mot varandra och funderar över vad som blev hur. Första raden känns oefterhärmlig – den går kanske inte att föra över gränsen. Nej, jag menar inte att jag inte tycker om Oreglias första rad, men den blev något lite annat, tycker jag. Det är redan något väldigt särskilt med ordet ”vintergatan” som ju inte alls har något med mjölk att göra och så blev själarna flera på italienska och då kanske inte så ensamma. Andra raden däremot känns som ”de två säger ett”: du eviga längtan – tu eterna nostalgia. Jag tittar lite på radlängden – den italienska versionen har längre rader utom – ja, utom vid Lagerkvists långa rad, den som antyder hur långt detta folk vandrat genom rymderna…