Jo, men staten är inblandad via diverse utredningar som ”Den könade förskolan” etc. Finns att ladda ned. jag har bara skummat den. Hinner inte mer just nu — ska fara tvärs över Skåne för att med mina syskon och mamma fira hennes 94-årsdag på Brösarps Gästis

Sen tror jag att Agneta har pekat ut fel bov – det är nog inte ”staten” som är den skyldiga. Men vem/vad är det som formar denna (svenska?) mentalitet som gör att alla måste tycka detsamma, alltid? I vart fall just nu, i morgon kan det vara något annat. Och varför denna enorma intolerans mot den som bryter mönstret?

Staten bör ha så lite makt som möjligt! Idag har den lagt för mycket under sig. När Staten genom beslut försöker påverka människornas tankar, uppfattningar och handlingsmönster har Staten gått för långt. Där har vi delvis hamnat idag i Sverige och det skrämmer mig. Det jag tänker på är bland annat att all verksamhet inom samhällets alla sfärer, från födelse till döden eller i varje fall från förskolan och alla utbildningsinstitutioner, till alla statliga och kommunala institutioner och arbetsplatser skall nagelfaras med det luddiga »genusperspektivet« som riktmärke. Kurser måste anordnas för all personal så att de riktigt förstår hur de ska bete sig och tänka. Till exempel lärs det för förskolepersonal ut att »Ekorrn satt i granen« bör sjungas som om ekorren var en hon: ”stötte hon sitt lilla ben”. Utöver det smått vansinniga i att ändra gamla visor och folks tankar, kostar hela denna beordrade omdaning multum med tid och multum med slantar. Målet ökad jämställdhet kan man inte uppnå på sådant sett. Resultatet blir kanske minskad jämställdhet, ökad fördumning och ökad förljugenhet. Det är möjligt att höstens regeringsskifte medför att det inte kommer att tryckas lika hårt på detta redan beslutade.

Vad gäller ansvaret för andra så uppfattar jag också att Sejfo och jag är inne på olika spår – i ord – men kanske inte i handling.
Sejfo (om jag nu får gissa lite) känner sig då och då tyngd av det, och det gör jag med, vem gör inte det?
Men det finns liksom ingen lag på att vi ska ta detta ansvar för våra anhöriga.
Har någon läst Göran Rosenbergs bok om vården?
Lite är det den som ligger bakom mitt resonemang.

Eller som denna debatt om ”konstnärs/författarlöner” förenklat uttryckt. För femtio år sen fanns de inte och då blev konstnärerna tvugna att försörja sig på annat sätt.
Nu slipper de det, därför att staten går emellan ekonomiskt, de behöver inte stå med mössan i hand inför förläggaren eller gifta sig med en adjunkt – vilket fö är otillräckligt, utan skickar ett papper till staten – och får pengar. Bingo! skulle jag vilja säga.
Men det personliga förhållandet är även där brutet. Ingen annan individ behöver tro på ett konstnärsskap för att det ska kunna fortsätta.
Nåväl, detta kanske var en parentes, men åtminstone ytterligare ett exempel.

Staten som mellanhand som i alla sammanhang utjämnande och som den som tar individens plats i ett ansvarsförhållande – har ju ändå blivit en konsekvens av demokratin – hos oss?

Jag kan inte se hur det skulle kunna ha blivit så i en diktatur, eller var det det blev?
Hur var det, Sejfo?

Bodil, det är nog hur man ser på saken och innebörden av ansvarstagande… självklart tar vi alltid ansvar för andra..det gör jag själv hela tiden för de jag älskar..och även ofta för de jag bara känner……naturligtvis tycker jag inte att det är dåligt..det är som någon skags skyldighet..men det är just det att det ofta känns som skyldighet….något som ändå är påtvingat på något sätt….men faktumet är att man oftast mår bättre av att följa den inre sanningen..det som ibland viskar till oss att något är fel men vi gör det ändå……det kanske finns för lite ansvarstagande, som du säger….men det ansvarstagandet är det som kommer inifån våra djupaste vrår..ansvarstagande som skulle kunna leda till ens eller allas lycka……….däremot det ansvarstagande som det finns mycket av det är det som strider mot de ansvarstaganden som jag säger kommer från våra djupaste vrår..det är det som ingår i ALLT som är just förprogrammerat för att våra liv ska gå en förutbestämd väg och inte avvika…….det vi måste göra är att trots konsekvenserna (de mildas om man är fler) börja gräva i våra djupaste vrår och föra fram de ansvarstaganden som så småningom ska fa övertag över de andra ansvarstaganden…..det är bara så man kan förvänta sig att hitta en lycka till alla…..en äkta lycka och inte den som samhället vill ha som förebild……..
Dagens demokrati är ungefär som en mamma med sin nyfödda bebis…den pratar mjukt och fint till oss, myser med oss, stryker oss på huvudet med sin ”mjuka och fina hand”, inger en trygghetskänsla..men ändå får vi i grund och botten inte göra som vi vill annars blir det inget lördagsgodis

Jag tror att han har alldeles rätt i sina tankar – annars skulle jag inte fortsätta läsa hans böcker. Däremot har jag svårt att se hur de passar in i en demokrati eller någon typ av statsskick. Man får nog ändå utgå ifrån, att ytterligt få människor kommer att nå så långt i sin personliga och andliga utveckling som Coelho, åtminstone inom överskådlig framtid. Få människor anser sig också ekonomiskt ha råd att utforska sitt inre och söka sin personliga sanning. Den stora majoriteten av mänskligheten söker ännu ett sätt att bli skyddad/omhändertagen eller trygghet utanför sig sig själv. Det kommer aldrig att lyckas, för tryggheten bor inom oss, liksom känslan av sammanhang.

Om man upplever sig själv som svag, hjälplös och utsatt, behöver man kanske statens gåvor och känslan av att tillhöra ett socialt tryggt samhälle byggt på demokrati? Vi vet ju att t.o.m. de ”upplysta despoterna” till slut misslyckades. Vad vi behöver är någon som kan tänka utanför ramarna och givna begrepp och komma fram med något helt nytt – ett helt annat sätt att se, som kan gagna mänskligheten som helhet. Och hoppet är ju det sista som överger oss…