Kommentarer på: Thomas Mann – Den falske ynglingen

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 23 Nov 2006 20:36:21 +0000

Karin, nu är jag lite trött och okoncentrerad, men jag tror mig följa ditt resonemang om människor som brottas med sig själva och med moraliska frågor. Detta är engagerande och intressant, inte minst såsom det formuleras av Thomas Mann. Och speciellt när människan inte lyckas, framgången är ofta mer banal och slätstruken än det kämpande misslyckandet. Och så detta med människan som världen.

Det politiskt korrekta irriterar särskilt genom sin förminskning och sitt förtorftigande av världen och människan.

Av: Agneta

Agneta — Thu, 23 Nov 2006 19:39:18 +0000

Under min levnad har jag aldrig förr upplevt den sortens pk-tyranni som i dag nästlat sig in snart sagt överallt. ”Från svenska staten har utgått ett påbud … ”, tänker jag alltsomoftast då jag ser, hör eller läser något. Jag ser också att många av de unga har tagit till sig diktaten och gjort dem till sina och i mångt och mycket fjärmat sig från all insikt om tidigare tidevarv och från att själv söka svar. När jag var ung på femtiotalet fanns en långt större frihet att tänka sina egna tankar och bilda sig sin egen uppfattning. Fanns det ett påbud så handlade det om friheten att själv söka svaren. Några pk-pekfingrar såg jag aldrig till. Fanns de så missade jag dem totalt. Kanske kastades barnet ut med badvattnet i och med alla skolreformer som kom att ske efter min skolgång?

Hur det ser ut på andra håll vet jag inte mycket om. Men jag föreställer mig att pk-influenserna inte kan vara lika utbredda som hos oss.

Av: Karin

Karin — Thu, 23 Nov 2006 18:41:10 +0000

Och visst är det en tyranni!
I allra högsta grad, men då börjar vi komma in på politiska frågor.
Jag menar, vad som då är pk och hur det blivit så och hur det ser ut på andra håll och allt möjligt, som gör att jag inte TROR på många av de här frågorna – som grund för en bärande litteratur, en som håller över tiden.
Men sånt återstår ju att se.

Av: Karin

Karin — Thu, 23 Nov 2006 18:37:17 +0000

Att det inte känns (känns?) pk beror på att vi betraktar en massa saker som man på Manns tid betraktade som mer eller mindre degenererat som helt i sin ordning idag. Eller gör vi inte? Homosexualiteten för det första, men det är ju även i ännu högre grad än då – mer eftersträvansvärt att ägna sig åt något konstnärligt än att ta över ett handelshus och göra ”ett hederligt jobb”.
Våra attityder till det som var problematiskt för Mann har svängt.

Nu tycker inte jag att det betyder att han blir platt eller omodern, för hans gestalter är alldeles för mångfacetterade för det, alldeles för mycket målade i gråskala.
Dessutom brottas de ju med sig själva, de vill inte men faller till föga, rycker upp sig, men så går det inte igen…
Mann skriver i allra högsta grad i den tradition som jag kallar opk i något inlägg, människorna har ett moraliskt projekt för sig själva och sin utveckling (typ Kristens resa) – MEN, de klarar det inte.
Kanske är det därför han fortfarande känns modern.
(Ja, det finns väl en massa andra förklaringar också.)

Och nej, jag kan inte säga att jag tycker att det känns viktigt att skriva politiskt korrekt, jag tror snarare att jag är rätt dålig på det.
Om jag generaliserar och överdriver så är pk-teman just nu: klassresor (men de är på nedåtgående), kvinnor som blir utnyttjade och går under, i någon sorts märklig feministisk anda, invandrarproblematik i Sverige (HÖG pk-faktor på den).
Men själva grejen är att gestalterna INTE brottas med inre moraliska frågor, utan har hela omgivningen mot sig och antingen klarar sig eller inte, men allt är ”någon annans fel”. Samhället, den som utövade incesten, männen, svenskarna – you name it.

Men pk kanske är fel ord, dagens litteratur ser inte ut så, som jag uppfattar den, inte särskilt mycket i alla fall, men mycket i dagens litteratur uppfattar jag som tämligen ointressant.

Mann däremot som högintressant.

Tycker du att det stämmer, det jag säger?

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 23 Nov 2006 18:16:10 +0000

Hej Karin,
så ses vi också här i ThMannvärlden – piacere; det sista du säger här vill jag fråga dig om: ”Som ’metod’ skulle jag vilja säga att det inte känns pk idag”. Varför känns det inte pk? Och – detta intresserar mig nog mer – är det viktigt det här med pk (eller är det ett tyranni?)?

Av: Karin

Karin — Thu, 23 Nov 2006 18:04:13 +0000

Det var längesen jag läste Döden i Venedig, men för inte så lång tid sen läste jag Buddenbrooks, och samma sak där, fast själva utfasningen och förfallet sträcker sig liksom över flera generationer.
Det fysiska förfallet i kombination med ett moraliskt dito.
Och den siste lille Biddenbrooken blir inte ens gammal, men är fysiskt klen redan från starten.
Oduglig att överleva.

Det är nog ett av Manns återkommande teman.
Hur det syns utanpå folk när de inte är fit for fight inuti.

Som ”metod” skulle jag vilja säga att det inte känns pk idag, men när Mann gör det är det helt i sin ordning.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 23 Nov 2006 13:06:23 +0000

Ja, det är nog något mycket mänskligt att längta tillbaka till ungdomstiden och väl också detta att försöka att flytta sig bakåt till denna tid. Thomas Mann kastar ett mycket grällt ljus över Aschenbachs föryngringsförsök, ett grällt och hänsynslöst ljus. Detta korsar han med ett slags högt uppdrivet sensuellt raffinemang i beskrivningen. Märkligt nog resulterar det hela i djupt känd/kännbar tragik. Så här eländigt är människolivet om vi inte kan släppa det som en gång släppt oss…

Av: Marita

Marita — Thu, 23 Nov 2006 12:51:33 +0000

När äldre kvinnor klär sig och sminkar sig som unga flickor i England, säger man att de är ”mutton dressed as lamb”. Mycket nedsättande.
Aschenbach (Mann) tycker den äldre mannen med ynglingarna är frånstötande, ändå kan han inte låta bli att falla i samma fälla när han möter Tadzio.
Handen på hjärtat – vad tänker vi när vi ser män som kammat över sitt tunna, färgade hår på hjässan i en Robin Hood-frisyr? (Ta från de rika ge till de fattiga.) Eller kvinnor i 60-årsåldern i minikjol och tights?
Denna ungdomskult – längtan tillbaka till en yngre, vitalare ålder. Kanske har det alltid varit så. Vi vet att vi aldrig kan återskapa vår ungdom och ändå strävar vi dithän. Livet är grymt. Eller med Strindbergs ord ”det är synd om människorna”.