Kommentarer på: Att hoppa(s)

Av: Karin

Karin — Thu, 23 Nov 2006 11:50:19 +0000

Så bra, då fick man veta det.
Själv använder jag det inte, men OM jag nu skulle få för mig att göra det (och det kan nog tänkas) så gör jag det förhoppningsvis på rätt sätt.

Man har en massa ord som man tänker men aldrig säger och knappast skriver.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 23 Nov 2006 09:59:45 +0000

Jorun,

hopp – (här tänkt som ett hälsningsord ungefär som ”frid”), jag googlade lite på ”hoppeligen” och det mesta var från finlandssvenska sidor, men alla är visst inte lika förtjusta i ordet. Här är några lite strängare rader:

”Både *hoppeligen* och *näppelunda* kan ses som exempel på något som ursprungligen snarast har varit en ordlek men som sedan har fått en viss spridning i vardagligt och skämtsamt språk. Att de förekommer i stilistiskt neutrala texter som de nämnda visar att de för en del språkbrukare (troligen dock bara i Finland) rentav har kommit att uppfattas som normala allmänspråkliga ord.

Det har ofta hävdats att hoppeligen är en finlandism, men det stämmer inte. Det förekommer också i Sverige, och tas till och med upp i Svensk ordbok. Däremot kunde man kanske kalla det en stilistisk finlandism: det är väl bara här som det används annat än skämtsamt. Själv tycker jag att det bra kan användas i klart vardagliga sammanhang, men i saktext hör det inte hemma: där bör man använda förhoppningsvis.”

Här är hela texten: http://www.kotus.fi/svenska/reuter/1989/200189.shtml

Av: Jorun

Jorun — Thu, 23 Nov 2006 09:29:46 +0000

Karin nämnde ”hoppeligen”. Visst är det ett väldigt finlandssvenskt ord? Jag har en väninna från Helsingforstrakten som säger hoppeligen när jag säger förhoppningsvis och jag tror jag måste låna det ordet ibland. Det låter så förhoppningsfullt.

Av: Jorun

Jorun — Thu, 23 Nov 2006 09:26:15 +0000

Jag kommer att tänka på min stora pojke som vid ungefär samma ålder (kanske några månader yngre) brukade stå med fötterna stadigt i marken och armarna uppåt. Så gjorde han något slags nigande rörelse med knäna och ropade ”uppa!” ”uppa!” Då ville han bli upplyft.

Och det blir man ju av allt hopp under pausträdet.

Av: Agneta

Agneta — Thu, 23 Nov 2006 02:24:36 +0000

Jag har inte hoppat över att vara under pausträdet, men jag har hoppat lite i galen tunna då det gäller dygnsrytm och hinna med vad jag bör hinna med. Men så här års är det nästan lika mörkt natt som dag, så då gör det mindre att man inte kan somna och hoppar ur sängen trots natt råder. Denna mildvinter hoppar inte minsta barn hage längre. Kanhända går de och hoppas på att våra närbelägna backar — som jag strax nämner i ett inlägg under närmsta vallmogren — ska förvandlas till hoppbackar. Lite hoppigt det här, men förhoppningsvis hittar ni till min kommentar om vallmor och ond bråd död.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Wed, 22 Nov 2006 17:48:44 +0000

Det blir allt hoppigare här: ooppii, oppaoopp

Jag hoppar att det kommer någon ”främmande” hit och läser alla de här viktiga kommentarerna. Och jag säger till henne/honom: Ja, så här är det här. Detta är pausträdets hopp.

Av: Sejfo

Sejfo — Wed, 22 Nov 2006 17:42:32 +0000

– Han sa till mig: Om du hoppas på att hoppa så hoppa också på att hoppas…jag tog ett pappersblad, skrev ”att hoppas” på det, la det på marken och hoppade på det….allting går, sa jag..bara man vill

Skojar lite bara

Av: Bodil Z

Bodil Z — Wed, 22 Nov 2006 14:32:21 +0000

Det känns som om det hoppar och studsar väldigt här inne under det här inlägget. Jag frestas att säga: ingen kan hoppa som vi!

Och ingenting är som det verkar…

Jag hoppar att det här ger oss glädje.

Av: Karin

Karin — Wed, 22 Nov 2006 11:12:54 +0000

Får man vara med om man hoppas på lite prepositioner?
I såna fall hoppar jag på. Annars av, eller över.
på bättre tider/väderomslag,

Kanske hoppas jag på galen tunna.
bock, kråka, säck, jämfota och på ett ben
Hoppas på ett ben?
Om man är hund.

Och vem är hoppalång cassidy?
Jag jar verkligen ingen aning.

Hoppeligen.
Borde man inte höra det lite mer ofta?

Det är helt uppenbart, ingenting är vad det verkar vara.

Av: Marita

Marita — Wed, 22 Nov 2006 10:17:13 +0000

Du har så rätt, Bodil! Det du beskriver är på pricken vad ordet ”hoppas” innebär. Tror jag.

Vi ber och hoppas bli bönhörda, vi river upp kuvertet med det viktiga brevet, mumlande några lugnande ord, vi säger till oss sjäva ”du klarar det” och hoppas det är sant, vi lyssnar och hoppas när läkaren säger att vi kan bli botade, vi pluggar och muttrar att vi bara SKA förstå vad det står på djupet… o.s.v, .o.s.v.

Mycket insiktsfullt! Också av Alexandra.