Gårdagens tulpantext låter mina tankar vandra lite bland blommor. I huvudet hör jag Fabrizio de Andrés sång om Piero, en ung soldat, som dog en meningslös död i ett krig som inte var hans. Första och sista strofen lyder så här:
Dormi sepolto in un campo di grano
non è la rosa, non è il tulipano
che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
ma sono mille papaveri rossi.
(Du sover begraven på ett sädesfält, det är inte rosen, det är inte tulpanen, som vakar över dig från skuggan i diket, men det är tusen röda vallmor.)
”Papavero” är alltså vallmo. ”Vallmo” är ett blomnamn jag tycker om. Det låter så runt och liksom fullt och väldigt gammalnordiskt med både ”vall” och ”mo” – även om kanske "mo" i "vallmo" inte alls betyder mo. På tyska heter det ”Mohn”och när jag hör ”Mohn” tänker jag först på Mohnkuchen – ni vet kanske hur en sådan kaka smakar? Det är något svart inne i den som smakar väldigt intressant, ja, det är det som är Mohn. Jag minns Mohnkuchen från min barndom, från den tyska delen av min barndom. Sedan fanns det något som hette ”Klatschmohn”, som låter lite vildare, som ”papavero” ungefär. Klatschmohn är den vanliga röda vallmon som växer som vacker objuden gäst på fälten. I Herta Müllers ”Niederungen” tuggas det en hel del på vallmofrön, det är mormorn eller är det farmorn som tuggar och drömmer sig bort från världens elände.