visst kan Thomas Manns stil vara en plåga, men alls inte alltid och också som plåga har den sin lockelse, tycker jag. Det du säger om den första meningen i ”Der Tod in Venedig” tror jag att jag förstår och jag undrar om inte det jag säger i raden ovanför har en viss likhet med ditt påstående: ”Novellen börjar med de här på en gång komprimerande och kringskärande raderna:” Kanske.

De böcker jag tycker är mest tillgängliga av Thomas Mann är nog ”Buddenbrooks” (som jag läste om för två-tre år sedan och då blev väldigt tagen, mycket mer än första gången jag läste den, med viss överdrift kan jag säga att jag skrattade mig igenom först hälften och grät mig igenom den andra) och ”Tonio Kröger”.

Det som jag tycker är Thomas Manns stil (nu är det här inte välplanerat eller i detalj genomtänkt utan någon jag säger så här rakt ur huvudet en morgon efter frukosten) är att allt är en sammanhängande väv, där varje ords exakta plats är av vikt. Och så är det det här sättet att bygga upp gestalter och händelser med metoden tema och variationer, som är särskilt för honom. Ju fler gånger man läser ett verk av honom desto fler sådana här trådar av tema-variation-variation-… upptäcker man.

Längre fram tror jag att jag ska ta upp motivet med den ”falske ynglingen” i ”Der Tod in Venedig” här under pausträdet.