Egentligen hade jag tänkt tala om något helt annat idag, men så fick samtalet under Kleists ”Über das Marionettentheater” eller mer exakt en kommentar där från Sejfo mig att läsa Eduard Mörikes dikt ”Auf eine Lampe” lite noggrannare. Den här dikten:
Noch unverrückt, o schöne Lampe, smückest du,
An leichten Ketten zierlich aufgehangen hier,
Die Decke des nun fast vergeßnen Lustgemachs.
Auf deiner weißen Marmorschale, deren Rand
Der Efeukranz von goldengrünem Erz umflicht,
Schlingt fröhlich eine Kinderschar den Ringelreihn.
Wie reizend alles! lachend, und ein sanfter Geist
Des Ernstes doch ergossen um die ganze Form –
Ein Kunstgebild der echten Art. Wer achtet sein?
Was aber schön ist, selig scheint es in ihm selbst.
Det är den sista raden som hade en speciell betydelse i Kleistsamtalet. Vad betyder ”scheint”? Betyder det ”skiner” och ”lyser” eller betyder det ”verkar”? Språnget mellan de här två betydelserna förändrar på sätt och vis hela diktens innehåll. Är lampan "selig" i sin skönhet eller verkar den bara vara det? Alltså är dess skönhet beroende av att bli sedd av någon? (Den här raden har för övrigt varit föremål för åtskilligt litteraturvetenskapligt spekulerande genom åren.)
Men nu hände något. När jag läste den nyss, såg jag tydligt att ”scheint” bara kan betyda ”skiner”. Nyckeln finns i ordet ”aber”.
