Skarpheden

Några gånger om året tar jag fram ”Njals saga”. Nästan alltid läser jag samma ställen i texten. Det är Njals son Skarpheden jag söker upp, för det finns ingen person i någon av islänningasagorna som gripit mig så som han. Ingående eller djupare personteckningar finns det inte mycket av i den här litteraturen och det är inte många rader som beskriver Skarpheden, men de räcker för att jag ska veta precis vem han är. Det här stället brukar jag läsa:

Torkel sade: ”Vem är den store och kuslige karlen, han som går femte man i raden, den bleke med de skarpa dragen, som ser ut som en olycksman och illgärningsman?”

Och det här om hans slut:

Därpå sökte de efter Skarpheden. Några av husfolket visade stället, där Flose hade hört visan kvädas. Där hade taket fallit ned mot gavelväggen, och där sade Hjalte, att de skulle gräva. Det gjorde de, och där funno de Skarphedens lik. Han hade stått upprätt mot väggen, och hans ben var uppbrända nästan ända upp till knäna, men allt annat var obrunnet på honom. Han stod och bet i munskägget, och hans ögon voro öppna och osvullna. Yxan hade han drivit in i gavelväggen så hårt, att den hade trängt in ända till mitten av bladet, och den hade inte mist härdningen.