Böcker från bokmässan: Bisarra blad

I det där alldeles särskilda bokståndet som deladas av ellerströms, Ariel och Rámus och där jag för övrigt köpte de flesta av mina böcker hittade jag på ellerströmskanten en tunn svart bok med titeln ”Bisarra blad”. Jag vägde den lite i handen, såg att den är utgiven som nummer nio i en serie som heter ”Salt förvindarna”. Så började jag läsa baksidestexten:

Statstjänstemannen Demetru Demetrescu-Buzau förde till det yttre ett stilla liv i Rumänien vid 1900-talets början. Men under pseudonymen Urmuz flödade hans penna av svart humor, morbid fantasi och logiska krumsprång. Vad som kan synas vara sagor framstår vid en närmare läsning som grymma, fantastiska historier och en inspirerad drift med språket, människorna och samhället. Urmuz förebådar såväl dadaism som surrealism och känns påtagligt besläktad med den något äldre Falstaff, fakir.

Det som speciellt fångade mig var den första meningen: ”Statstjänstemannen Demetru Demetrescu-Buzau förde till det yttre ett stilla liv i Rumänien vid 1900-talets början.” Hur värjer man sig mot en sådan laddning?

De bisarra bladen rymmer ett knippe märkliga små historier. Jag väljer en som hör till de mindre underliga eller ska vi säga mer begripliga. Här kommer den i sin helhet:

Lite metafysik och astronomi

I begynnelsen – sade alla människor runt bordet med en röst – är det inte sant att ”Ordet var hos Gud” och att ”Gud var ordet”. I begynnelsen – underströk de – innan det fanns något ”ord”, fanns ”dövstumsalfabetet”, eftersom det inte är särskilt troligt att det kosmiska skulle ha lärt sig att frambringa något som helst ljud i begynnelsen; det är bara alltför troligt att det kosmiska i begynnelsen inte ens kunde vara i stånd att be att få gå ut, än mindre säga ”pappa” eller ”mamma”. På samma vis är det högst troligt, sa gästerna runt bordet, att himlakropparna inte skapats på grund av Guds storsinthet och inte heller på grund av deras egen iver att rotera och förvandla sig, genom så och så mycket arbete, från intet till något och därefter från ett gasartat tillstånd till något fast; men det är mycket troligt att de varken skapades eller inte skapades; eftersom de inte var barn till någon särskild, kunde de ha varit resultat av korrekta eller inkorrekta beräkningar enligt ett särskilt avbetalningssystem, och med slit och möda otillräckligt uppfödda på de ”Himmelska förlossningsavdelningarna” med snö som spätts ut med kolsyrat vatten av snöskottare på från Vintergatan.

Förutsatt att roterandet bara är deras eget infall, är det svårt at tro att de gör det helt osjälviskt och utan någon som helst tanke på vinst. Ja, i själva verket skulle det till och med vara komiskt om man fortsatte roterandet genom hela evigheten, bara för att andra skulle kunna se en.

Småaktiga, själviska intressen hos himlakropparna? Hur kan det vara så! protesterade en naiv, ideologisk folkmassa, medan den väntade på upplösningen ute på gården.

Men de hade både rätt och inte rätt i sina farhågor…

För det första, vem kunde tvinga materia och kosmisk energi att bli något, när de två genom att, i sin tur, hålla sig borta och genom att upphäva sig själva när som helst kunde tvinga denne ”vem” att bara bli ett ”intet”?…

Och vidare, vem av oss kan fortfarande beklaga sig över att ursprungsenergin, alltings orsak, aldrig kan vidröras eller upptäckas, när alla från början har försökt få tag i henne bakifrån, och ingen hittills har försökt grabba tag i henne från sidan en enda gång?

Så vad var det för mening med att halsstarrigt envisas med att upptäcka en orsak och dessutom den första, när all orsak olyckligtvis är en verkan som alstrar andra verkningar, som är djävulskt tilltrasslade och komplicerade.

Så vad skulle det vara bra för att leta efter en enda orsak, en ursprungskraft, som vi också skulle vilja var (och det är säkrast för den) en alstrande kraft, när denna kraft tjurskalligt skulle envisas med att enbart alstra en mångfald ur sig själv; längtande efter myckenhet, förvirring och motsägelse; anropande tallösa miljoner människor, flugor, svampar, vilddjur, stjärnor, även till priset av att de plågades; anropande ”koffertfiskarna” och ”svärdsfiskarna” och längtande efter meningslösa och onödiga mängder, avstånd och hastigheter…