Om man genomkorsar Jorden med Påskön som utgångspunkt kommer man ungefär hit. Och se, också här finns en uråldrig befolkning av stenstoder som ser ut över landmassorna och haven, över skyarna och bort mot horisonterna med allseende tomma stenögon.
Och en gång vart tusende år färdas de antipodiska moaierna genom Jorden för att ta varandras platser…
Nej, jag kan bara inte förstå vad du menar med moaierna? Hette folket på Påskön det? Och har vi också stenstoder? Vilka då, menar du? Roligt med gåtor?
Tack för att du tar upp lite Gullbergdikter då och då, de blir aktuella för mig igen och en och en ser jag dem med nya ögon.
Välkommen till hösten och tack för sommarens bloggar från olika platser. Jag har varit borta och inte hunnit läsa allt, men jag återkommer nu när mörkret ger oss mer tid.Hälsningar Kristina
Hej Kristina,
nu gjorde jag så att jag la in en länk till Påskön där det står lite om de här stenstoderna som också kallas moaier. Nej, vi har nog inga sådana stenstoder här – inte formade av människohand i alla fall. Min moai är en liten bergstopp i Riesengebirge som jag fotograferade under en vandring där under sommaren och i förrgår när jag tittade på den igen, så tyckte jag att den mer och mer såg ut som en sådan där figur från Påskön och sedan började fantasin rulla iväg med mig.
Gullberg läser jag nu egentligen hela tiden. Hans dikter är ett slags underström i min tillvaro.
Trevligt att höra från dig igen. Jag tänker mig att vi kommer att besöka varandra en hel del under hösten.