Förra gången – det var väl någon av de första dagarna i juli – vi vandrade längs just den här sträckan av den polsk-tjeckiska gränsen i Riesengebirge/Krkonoše/Karkonosze gjorde vi det i dimma, så då mer anade än såg vi Middagstenarna inhöljda i ett töcken och jag lät en dimmbild av dem bli till en Rübezahlfantasi. Men den här gången såg de ut så här:
Eller så här:
Jag tog ett varv runt stenknuten:
Det här blev nog den bästa vinkeln:
Vad vi inte heller såg där i dimman var hur djupt det stupade åt den polska sidan. Vi travade på som om allt vore plan mark eller mjuka sluttningar, men i själva verket hade vi tidvis ett bråddjup åt ena hållet. Den här gången såg vi två sjöar vi inte sett vid den första vandringen. I en kommentar av signaturen Yog till texten "Riesengebirge" blev de faktiskt "förannonserade":
Stupar brantare på polska sidan (= norr), med bl a 2 fjällsjöar och ganska “skandinavisk” växtlighet. Flyger man från Prag till Arlanda i klart väder nära vintersolståndet och tittar österut så syns topparna tydligt och kastar då en lång skugga in Polen mitt på dagen. Tjeckiska sidan (söder) är full av solhyllor då, de är särskilt kul i januari och på marken.
Ögonsjöarna sa någon att de hette – Wielki Staw och Mały Staw, fast kan ”staw” verkligen betyda ”öga”? Där långt under oss blinkade de blått –
eller grönblått…
