Och här bakom allt annat har jag läst Hjalmar Gullbergs dikter. Sedan jag någon gång i vintras råkade ut för Sjungande huvud har jag vetat att Gullberg är en poet jag måste närma mig. Och så kom sommaren och jag började läsa på allvar. Idag läser jag ”Ormbunkar", en dikt som binder och håller och förklarar världen:
Ormbunkar bredde över mossklädd sten
det fina mönstret som blir mer beundrat
när höstens färger slocknar en för en.
En matta varpå dinosaurier dundrat
är nog så slitstark och så bred och lång,
att den finns kvar när människan har undrat
slut över födelse och undergång
på jorden (som vi trodde var vår egen).
Lätt och gracil och hållbar som betong
är denna prydnad, stillsam och förtegen,
allmän och likväl ingen annan lik.
Man trampar på dem och de glömmer stegen.
Rostbrunt förtunnad svarar flik mot flik.
En osignerad form, i massupplaga,
av grön emalj är den ornamentik
som hösten ska förfina och försvaga.
Blad efter blad har villigt som sig bör
lagt sig till ro… Ska vi då överklaga
vår dom? Ska vi då kräva en favör?
Om vi de många, vi som har fått mogna,
uppförde oss som dessa utanför
vårt hus och stod som dessa redobogna,
kom vissnadet måhända som en vän
kommer till de med vissnandet förtrogna –
ormbunkar, äldre än historien.