Friuli är en italiensk region med en mycket speciell röst och en befolkning som av många inte helt räknas till den italienska. Friulanskan betraktas inte som en italiensk dialekt utan som ett fristående språk som är närmast besläktat med ladino och rätoromanska. Och det märkliga är att det lever, jag har hört både barn och ungdomar tala det så sent som i år. I Italien i övrigt säger man gärna att friulanarna dricker för mycket (både vin och grappa) och att de samtidigt är väldigt flitiga och arbetsamma. Efter den stora jordbävningen 1976 då till exempel staden Gemona så gott som totalförstördes, gick återuppbyggnadsarbetet i svindlande fart och husen i byarna och småstäderna gör på många ställen ett påfallande gediget och stabilt intryck. I andra jordbävningsdrabbade trakter av Italien brukar märkena sitta kvar betydligt längre.
Städerna i Friuli-Venezia Giulia är sinsemellan mycket olika: Grado är som ett litet Venedig, Gorizia och Cormons bär mycket av det gamla Centraleuropa i sig, Udine har delvis en österrikisk prägel, Cividale med sitt lilla langobardiska tempel och sin iskalla bergsflod Natisone för tanken till folkvandringstiden – om man är lagd åt den typen av associationer. Palmanova är en stjärnformad befästningstad som anlades på 1600-talet, vacker men i mitt tycke alltför artificiell. Och Aquileia är en gammal romersk stad som egentligen inte har stigit in i den moderna tiden.
Vi stannar nu upp lite i Aquileia. Här ser ni golvet i en av de romerska villorna som en gång stod här:
Och det här är en interiör från den väldiga basilikan. Mina bilder av mosaikgolvet är tyvärr inte värda att visa:
Men det bästa är egentligen samspelet mellan cypresserna, dessa mäktiga livskraftiga dödssymboler, och katedralens stentyngd:
Cypresserna tränger sig fram mot byggnaden och liksom övermannar den:
Men så lyckas tornet ändå – fast väl bara tillfälligt – hävda sig mot den gröna vildkraften igen:
Den här vägen för till den gamla romerska flodhamnen (porto fluviale). Också här är det cypresserna som anger tonen.
