La ballata dell’eroe: en italiensklektion
31/8 -2006
Den här hösten roar jag mig lite vid sidan om med att undervisa i italienska på ett gymnasium. Första lektionen med nybörjarna bjöd jag på en sång av en av mina favoritcantautori från min italienska ungdomstid: Fabrizio De André.

Jag lägger ut sångtexten till er som ibland strövar omkring här under pausträdet, så att ni kan provläsa den:
La ballata dell’eroe
Era partito per fare la guerra,
per dare il suo aiuto alla sua terra.
Gli avevano dato le mostrine e le stelle
e il consiglio di vendere cara la pelle.
E quando gli dissero di andare avanti
troppo lontano si spinse a cercare la verità.
Ora che è morto la patria si gloria
d’un altro eroe alla memoria.
Ma lei che lo amava aspettava il ritorno
d’un soldato vivo, d’un eroe morto che ne farà?
Se accanto, nel letto, le è rimasta la gloria
d’una medaglia alla memoria.
Det är en djupt pacifistisk text och själva kärnan eller hjärtat i texten finns väl här: ”Ma lei che lo amava aspettava il ritorno d’un soldato vivo, d’un eroe morto che ne farà?”
Kväll i Hradec Kralové
30/8 -2006
En varm och ovädersladdad kväll i början av den här sommaren råkade vi befinna oss i Hradec Kralové (Königgrätz på tyska; här stod 1866 ett stort slag i Bismarcks tysk-österrikiska krig, vilket resulterade i att Österrike lämnade Tyska Förbundet) i norra Tjeckien mitt under en stor internationell teaterfestival:

Nej, jag kan inte bry mig om att bilden är suddig. Jag tycker så mycket om det tjeckiska ordet för teater att jag måste visa den enda bilden jag tog i Hradec Kralové där detta ord syns: divadlo. Mitt andra tjeckiska favoritord är ”hudba” som betyder musik.
Kvällen rann ut i ett strövande mellan hudba och divadlo allt medan himlaskinnet spändes allt hårdare. En märklig skimrande kvinna höll oss fångna en stund vid sina fötter. Den nedgående solen färgade hennes hår i guld.

I luften ovanför henne svävade lätta figurer. Den nedgående solen färgade hennes kind i guldbrons.

Någon bjöd henne på en cigarett. Den nedgående solen – eller var det ett annat ljus – färgade hennes kind och axel i brons.

Hjalmar Gullberg: Bön i bärnsten
29/8 -2006
Hjalmar Gullberg går inte alls att läsa i lugn och ro. Han har alltid ett blodigt inre piskrapp i beredskap. Det är som om varje hans dikt tvingar läsaren att i tanken spränga sig igenom gränsen till den egna döden.
Bön i bärnsten
Du som hugger stjärnornas abstrakta
mönster in i natten med ditt stål,
skrapa också detta mansbröst sakta
rent att offras under din kupol.
Lös mig ur de fem sinnenas förorening
och behåll min form som flugan i
bärnsten, vinglätt, drabbad av förstening
i den bruna natt som skall förbli.

Jelenia Góra
28/8 -2006
Två gånger den här sommaren förde min/vår väg till Jelenia Góra i Polens sydösthörn, inte långt från Riesengebirge/Karkonosze/Krkonoše. Hirschberg hette staden en gång, ja, den heter väl fortfarande så på tyska. Hjortberget alltså och emblemet med hjorten syns på många ställen i staden bland annat här på passagen mellan rådhuset och ett annat viktigt hus på det stora torget.

Den här vinkeln av torget ser man om man står ungefär mitt för den här ”hjortpassagen” och tittar lite åt höger – vackra mjukt pastellfärgade hus som liksom gnider sig mot varandra:

Och här är en annan husrad vid samma torg:

Tätt ovanför de här husen skymtar den som har ett villigt öga några vingvarelser som skulle kunna vara de två fåglarna från den förra pausträdstexten – fast här flyger de inte längre så tätt tillsammans…

Ute vid stadsmuren visar staden andra och slitnare ansiktsuttryck:


Ta mig under vingen
27/8 -2006

Jag vet inte vilken av de här två fåglarna som är jag, men visst flyger vi högt och visst bär våra vingar och nog kan vi nå bortom alla horisonter – våra blickar är riktade mot avlägsna ljuspunkter och mot det stora mörkret. Tar du mig under din vinge, så når vi nog fram och när du flackar eller tvekar så bär jag – världen – och luften bär oss även om vi störtar.
Ordet ”ensam”
26/8 -2006

Utan att fundera närmare över hur jag uttryckte mig, sa jag: ”Jag brukar ofta gå omkring ensam i skogen.” Efteråt tänkte jag: ”Det ju inte sant, jag brukar ju gå tillsammans med Londi… fast kanske kan man ändå säga så, för det finns väl plats för en hund i ett ’-sam’…”
Amor fati
25/8 -2006
I Salongens dikt- och översättarverkstad påbörjade vi igår ett nytt projekt: Vi arbetar nu med att slipa fram en översättning av den ukrainske poeten Kostyantyn Moskalets’ dikt ”Amor fati”. Första steget var Lev Hrysyuks grovöversättning, andra steget ser ni här – det är resultatet av Levs och min vidareutveckling av grovöversättningen. Välkomna in i diktverkstaden!
Amor fati
Jag tänker ofta på varför du är så ensam –
ditt öde är ju ett av de vackraste i världen
dessa ögon vaksamma, sorgsna –
varför finner ni ingen, bara speglar,
och i speglarna er själva och ert dubbla väsen,
knappt täckta av det fulländades flor,
av tidens dagg,
……………………väntans rimfrost
………….klockans tålamod – vad
å vad skulle jag annars kalla dig?
Men kanske är det så det ska vara? Kanske
kommer du att dö i handflatan som en snöflinga
när någons värme förintar denna ensamhet?
Och kanske är denna ensamhet blott en form
av din oförklarliga varelse?
Och den kärlek som finner dig
förgör den dig?
Jag älskar dig.
PS De två rader som här inleds med ett slags tekniska myrstigar ska egentligen bara vara indragna. Vill ni se hur dikten verkligen ska se ut, även i sitt ukrainska original – gå till Salongen.