Det här är den andra texten i mina ”Riesengebirgevariationer”, vandringstexten – kanske kommer jag att trötta er med alla bilderna idag, men inget hindrar att ni stiger av där det passar er och glömmer det hela.
Vår första vandringsdag började i dimma och gråväder. Vi trevade oss hit och dit över gränsen mellan Tjeckien och Polen utan att mer än ana dessa gränsöverskridningar. Här skymtar ni mina två medvandrare på väg in i dimman:
Men då och då gav gränsen ifrån sig ett tydligt utrop. Här på tjeckiska:
Något som gör vandrandet här lätt och behagligt är att det på många ställen finns så kallade Bauden (”Baude” är ett gammalt schlesiskt ord som är släkt med det svenska ”bod”, tror jag i alla fall). En Baude är ofta stor och bred och man undrar vad så här stora hus gör uppe i bergen, men ändå passar de in i landskapet. Här serveras – särskilt på den tjeckiska sidan – rejäla skrovmål av till exempel kött, bröd, knödel och soppa. Till det kan man dricka ett mustigt öl. Här är Wiesenbaude eller på tjeckiska Luční bouda som sträcker ut sin jättekropp över platån:
Bergsvägarna syns för det mesta tydligt också på mycket långt håll:
Och de är välmarkerade och oftast finns det avståndsangivelser. Här ser vi en vägtavla på den tjeckiska sidan:
Vad väntar på andra sidan krönet?
Den högsta toppen heter Schneekoppe på tyska, Sněžka på tjeckiska och Śnieżka på polska.
Den är 1603 meter hög eller låg och från den polska sidan kan man åka linbana till ett ställe som befinner sig något hundratal meter under toppen. Därför blir det rätt mycket folk just här. Ändå är den här sista biten överraskande jobbig att kravla sig upp för –
särskilt om man tänker på hur föga utmanande den ser ut på lite håll, till exempel från de högt belägna uråldriga Aupa-kärren (på tjeckiska Upa).
På tillbakavägen följer vi en stig som löper snett nerför ena sidan av Ziegenrück (Getryggen), åtminstone en av gångerna:
Speciellt när solen ligger på är det en lycka att det finns vatten överallt – inte minst för Londi som vet något om vatten.
