Jorun: Jag tackar och rättar. Vad gäller översättningen så är det här väl ännu ett exempel på hur omöjligt det är att översätta poesi. Erik Blomgren har väl nått så långt det går inom det här språket – just här var väl vägen versperrt ganska tidigt.

Det som ljudit i mitt inre öra i över tjugofem år är just det här ljudmåleriet, de här slingorna av vokalljud och nasaler…

Jag är nog lyckligast som melankoliker – apropå tjofaderittan.

Översättningen är väldigt exakt när det gäller innehållet, men det är svårt att återge det snyftande, vinddrivna i franskans nasala ljud och diftonger, och de öppna e-n som uppläsare gärna betonar. Svenskan blir så knastrig av alla konsonanter. Ett knaprigt språk.

(Et je m’en vais – e schö manvÄ
Au vent mauvais – å va(n) måvÄ
Qui m’emporte – ki mampoR-tÖ
Deçà, delà – dösA dölA
Pareil à la – paRejjallA
Feuille morte. – föj(ö)mårtÖ)

Det här var lite för melankoliskt för mig, en regngrå måndag. Kan du inga dikter med lite tjofaderittan? 😉