Nej, jag tror inte att det är höst, men plötsligt återfann jag en dikt som jag i många år bevarat som ett gäckande och oändligt vackert ljudminne utan att egentligen kunna få tag i själva orden. En gång hörde jag någon läsa den här dikten så perfekt att jag aldrig mer kunde befria mig ifrån de trånande å-ljuden, nasalerna och den smygande bindande rytmen. Det är Paul Verlaines ”Chanson d’automne”:
Les sanglots longs
Des violons
De l’automne
Blessent mon coeur
D’une langueur
Monotone.
Tout suffocant
Et blême, quand
Sonne l’heure,
Je me souviens
Des jours anciens
Et je pleure;
Et je m’en vais
Au vent mauvais
Qui m’emporte
Deçà, delà
Pareil à la
Feuille morte.
Nu när jag vet så hittar jag också utan svårighet Erik Blombergs tolkning av den. ”Sång om hösten” låter han den heta:
Trånande lång
fiolernas sång
av höst som klagar
sårar mitt bröst
med sin röst
av döende dagar.
Blek som på bår,
då timmen slår
minnes jag åter
allt det som var
i flydda dar,
och jag gråter.
Och bort jag går,
i blåst som slår
jag bärs åstad
än hit, än dit,
liksom ett dött,
förvissnat blad.