Ada Negri igen

Kanske minns några av er att jag skrev lite om den italienska poeten Ada Negri (1870-1945) någon gång förra sommaren. Det var Klara Johanson som först visade mig henne. Innan dess var Ada Negri inte mycket mer än ett namn för mig. Om någon vill titta så leder de här länkarna till:

Klara Johanson om Ada Negri

Några dikter av Ada Negri + mina försöksöversättningar.

Ada Negri

Förra sommaren när jag var i Italien köpte jag två sammanställningar av dikter ur ett flertal diktsamlingar av henne, men jag lyckades inte hitta någon komplett. I alla fall verkar hon vara på väg tillbaka in i den erkända italienska litteraturen efter att ha varit bortglömd eller förträngd sedan andra världskrigets slut. Efter att som ung ha kallats för ”la vergine rossa” kom hon senare att få namnet ”la musa fascista” och det förde till tystnaden om henne. Hur mycket av de här ideologiska dräkterna som är sanning har jag svårt att avgöra. Jag ser bara att många av hennes dikter handlar om nöd och umbäranden, om systerskap, om kvinnan och lidandet, om den kvinnliga konstnärens ställning i en värld av män.

Den här gången har jag valt dikten ”L’orgoglio” (Stoltheten) och som omväxling tänker jag inte försöka mig på att ge en översättning av den utan jag vill bara kommentera den lite liksom från sidan eller från botten.

L’orgoglio

Soffri in silenzio. Non chiamar nessuno
a numerar le lacrime degli occhi
tuoi. Sia pure grave il colpo che ti tocchi,
chieder coraggio ad altri è inopportuno.

Conta nel tuo segreto ad uno ad uno,
se vuoi, curva e prostrata sui ginocchi,
i singhiozzi del cor – ma non trabocchi
la piena mai, per la pietà d’alcuno.

È un’orribile cosa esser compianti.
Conquista in te, con la tua forza sola
di volontà, l’oblio del tuo cordoglio.

T’insegnerò, per disseccare i pianti
fiacchi e cangiarli in riso entro la gola,
un peccato magnifico: l’orgoglio.

Ada talar här till någon, kanske en syster. Hon säger till henne att bära smärtan ensam att inte be om medkänsla. Räkna gärna dina tårar och snyfningar, men låt ingen veta det. Stäng in smärtan i dig själv. Att vara ett offer för medlidande är ohyggligt.

Och i slutstrofen säger hon: Jag vill lära dig att förvandla den matta gråten till skratt. Jag vill visa dig en praktfull synd: stoltheten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *