I gårdagens SvD läste jag en recension av Jonas Gardells bok ”Jenny” som liksom klistrade sig fast i mitt minne eller rättare sagt var det en bestämd rad i recensionen fastnade. Av texten framgår att recensenten inte tycker att det är någon riktigt lyckad bok, men det är inte det jag har kletande i hjärnan.
Jag läser bit för er:
”Jenny” är egentligen en mycket otäck historia. Jonas Gardell beskriver tonårstidens iskalla uppdelning i de som räknas och de som inte gör det, och blottlägger med sorgsen klarsyn utfrysningens råa mekanismer.
Nej, det var inte det här. Texten fortsätter:
Han hyser en stor och ömhjärtad medkänsla för de bespottade och förtrampade offren men sympatiskt nog också för de skyldiga.
Vad är det här? ”men sympatiskt nog också för de skyldiga”. Det är den här frasen som ringer i öronen på mig: men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga…
Texten går vidare:
Själva våldtäkten är grymt och skoningslöst skildrad, en scen som det borde vara svårt att värja sig mot.
Men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga…