Nyss fick jag en fråga om det här i ett mail, så nu gör jag så att jag plockar ut den del av mitt svar som inte innehåller något sidoprat och klistrar in det här:

Nu till drömmen: Den går egentligen inte att beskriva. Den bästa beskrivningen är just ordet ”ojämnt” även om det är fullständigt hopplöst som beskrivning. Jag minns att det var så jag försökte beskriva den för mamma som barn eller för en av mina bröder (han som är närmast mig i ålder). Jag tror inte de förstod ett dugg. Drömmen förföljde mig under flera år och den var fruktansvärd. Ofta började den på ett ganska oskyldigt sätt. Till exempel – det här är den absolut begripligaste och relativt ofarliga varianten – familjen var ute på en biltur; efter en stund lossnar den del av bilen där jag satt från resten och sedan föll bildelen sönder och gatan undet smulades sönder till en smetig massa. Ofta var det här kväljande äckligt och oändligt olustigt. En annan variant kunde vara att jag drömde att jag låg i min säng och sov. En oändlig rad av underliga varelser vandrade över min kudde allt medan de löstes upp och föll sönder, det rann ur dem, kanske bajs och kiss, men också själva deras substans, de rann sönder, men vandrade ändå. Gränslöst äckligt och skrämmande. Drömmen kunde egentligen börja med vad som helst: en människa, ett djur, en stad, ett landskap, en grupp människor. En stund var allt ”normalt” med händelser, ord, förflyttningar. Sedan började något hörn lösas upp och falla sönder. Upplösningen spred sig och allt blev en enda trögflytande materiesmet. Och allt var fyllt av hopplöshet och äckel.

När det gäller Dagboken, Kristina, så fascinerar den mig utan att jag egentligen tycker om den. Den drar mig till sig och stöter samtidigt bort mig. Den rör vid ett undermedvetet skikt och det har sin lite otäcka lockelse.