Idag vill jag visa er ytterligare en av mina Borchertöversättningar. Möjligen har den här lilla berättelsen – ”På natten sover råttorna” – översatts till svenska tidigare, men här är i alla fall min version. För dem av er som eventuellt vill läsa mina andra Borcherttexter lägger jag in länkar till dem här: Brödet, De tre mörka konungarna och Köksklockan. Och kommer någon intresserad förläggare förbi här(!), så berättar jag gärna vad jag har tänkt mig när det gäller en utgivning av en Borchertöversättning.
På natten sover ju råttorna
Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan de brant uppstående skorstensresterna. Ruinlandskapet dåsade. Han hade ögonen stängda. Med ens blev det ännu mörkare. Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst. Nu har de mig! tänkte han. Men när han kisade lite, såg han bara två torftigt klädda ben. De stod ganska krumma framför honom så att han kunde titta emellan dem. Han vågade sig på ett hastigt ögonkast uppför byxbenen och såg att det var en äldre man. Mannen hade en kniv och en korg i handen. Och lite jord på fingertopparna.
Du sover väl här, vad? frågade mannen och tittade ner i kalufsen. Jürgen kisade mellan mannens ben in i solen och sade: Nej, jag sover inte. Jag måste vakta här. Mannen nickade: Jaha, det är väl det du har den där stora käppen till?
Ja, svarade Jürgen modigt och höll hårt om käppen.
Vad är det du vaktar?
Det kan jag inte säga. Han höll hårt om käppen.
Pengar, kanske? Mannen ställde ifrån sig korgen och torkade av kniven på byxbaken.
Nej, pengar vaktar jag verkligen inte, sade Jürgen föraktfullt. Det är något helt annat.
Jaha, vad är det då?
Jag kan inte säga det. Det är något annat bara.
Nej, då så. Fast då säger jag förstås inte heller vad jag har här i korgen. Mannen stötte till korgen med foten och fällde ihop kniven.
Äsch, jag kan allt tänka mig vad som finns i korgen, sade Jürgen nedlåtande, det är kaninfoder.
Det var som katten, ja det är det! sade mannen förvånat, du var mig en redig kille. Hur gammal är du?
Nio.
Jaha, där ser man, nio alltså. Då vet du säkert hur mycket tre gånger nio är, eller hur?
Javisst, sade Jürgen och för att vinna tid sade han också: Det är ju lätt. Och han såg mellan mannens ben. Tre gånger nio, vad? frågade han en gång till, tjugosju. Det visste jag direkt.
Det stämmer, sade mannen och precis så många kaniner har jag.
Jürgens mun blev rund: Tjugosju?
Du kan få se dem. Många av dem är fortfarande ungar. Vill du?
Jag kan ju inte. Jag måste vakta, sade Jürgen osäkert.
Hela tiden? frågade mannen, på natten också?
På natten också. Hela tiden. Alltid. Jürgen tittade uppför de krumma benen. Sedan i lördags, viskade han.
Men går du aldrig hem nån gång? Du måste ju äta.
Jürgen lyfte på en sten. Där låg ett halvt bröd. Och en plåtask.
Röker du? frågade mannen, har du en pipa?
Jürgen tog ett stadigt tag om käppen och sade dröjande: Jag rullar. Pipa gillar jag inte.
Synd, mannen böjde sig mot sin korg, kaninerna hade du gärna kunnat titta på. Särskilt ungarna. Kanske hade du kunnat välja en till dig. Men du kan ju inte gå härifrån.
Nej, sade Jürgen sorgset, nej nej.
Mannen tog upp korgen och rätade på sig. Ja, ja, om du måste stanna här – synd. Och han vände sig om.
Om du inte säger det till någon, sade Jürgen snabbt, det är för råttorna.
De krumma benen kom ett steg tillbaka: För råttorna?
Ja, de äter ju på de döda. På människor. Det är ju det de lever på.
Vem säger det?
Vår lärare.
Och du vaktar råttorna? frågade mannen.
Nej, det är inte dem jag vaktar! Och så sade han alldeles tyst: Min bror, han ligger här under. Där. Jürgen visade med käppen på de ihoprasade murarna. Vårt hus fick en bomb på sig. Med ens var ljuset borta i källaren. Och han också. Vi ropade. Han var mycket mindre än jag. Bara fyra. Han måste ju vara kvar här. Han är ju mycket mindre än jag.
Mannen tittade ner på kalufsen. Men sedan sade han plötsligt: Ja, men har inte er lärare sagt till er att råttorna sover på natten?
Nej, viskade Jürgen och såg plötsligt väldigt trött ut, det har han inte sagt.
Tja, sade mannen, det var då inte mycket till lärare, om han inte ens vet det. På natten sover ju råttorna. På natten kan du lugnt gå hem. På natten sover de alltid. Så fort det mörknar.
Jürgen gjorde små gropar i gruset med sin käpp. Små sängar är det, tänkte han, en massa små sängar.
Då sade mannen (och hans krumma ben blev liksom oroliga): Vet du vad? Nu matar jag snabbt mina kaniner och när det blir mörkt, hämtar jag dig. Kanske kan jag ta med mig en. En liten eller vad tycker du?
Jürgen gjorde små gropar i gruset. Massor med små kaniner. Vita, gråa, vitgråa. Jag vet inte sade han tyst och såg på de krumma benen, om de verkligen sover på natten.
Mannen klev över murresterna ut på gatan. Jovisst, sade han därifrån, er lärare kan lägga av, om han inte ens vet det.
Då reste sig Jürgen och frågade: Ifall jag kan få en? En vit kanske?
Jag ska se vad jag kan göra, ropade mannen och gav sig av, men du måste vänta här så länge. Sedan går jag hem med dig, vet du? Jag måste ju berätta för din pappa hur man bygger en kaninbur. Det måste ni ju veta.
Ja, ropade Jürgen, jag väntar. Jag måste ju vakta tills det blir mörkt. Det är säkert att jag väntar. Och han ropade: Vi har bräder hemma. Från lådor, ropade han.
Men mannen hörde honom inte mer. Han sprang med sina krumma ben mot solen. Den var redan kvällsröd och Jürgen kunde se hur den sken igenom mellan benen, så krumma var de. Och korgen guppade uppjagat hit och dit. Det var kaninfoder i den. Grönt kaninfoder, lite grått av dammet.
Borcherts berättelser lämnar så många öppna frågor, så många tankespår man kan följa – precis som en riktigt bra berättelse ska göra. Det skrämmade i mannen med de krumma benen blir med ens utplånat av hans genuina omtanke om pojken. Och pojken. Varför sitter han där helt ensam? Var är hans föräldrar? Var kan det ”hem” som han ska gå till finnas? Har lillebror varit död länge? Varför söker ingen efter honom? Är pojken ensam kvar? Var har han i så fall fått mat ifrån? Hämtar mannen en kanin eller överger han pojken?
Mycket bra berättelse, som alltid. Hoppas någon förläggare faktiskt läser den.
Jag tvivlar starkt på att det finns någon kortnovell jag har ägnat så mycket tid som ”Nachts schlafen die Ratten doch”, men den är bra nog att vara värd det. En svensk Borchertutgivning skulle absolut vara trevligt.
//JJ
Marita: Egentligen tror jag väl inte att någon hugad förläggare ska dyka upp just här – av en händelse – men ingenting är i och för sig omöjligt… Om inte annat kan jag använda den här länken som en exempelsamling. Jag tror att det kan vara dags för Borchert på svenska, inte minst för att allt färre särskilt unga svenskar nu kan läsa de här texterna på tyska. Borchert riktar sig ju på ett särskilt sätt till unga människor. Själv blev han inte mer än 26 år och hans texter är egentligen ett desperat utrop från en ung människa som får sitt liv och sin framtid förstört av kriget – ett krig han och hans generationskamrater aldrig valde själva.
Johan: Nu blir jag lite nyfiken – hur kommer det sig att du har ägnat den här lilla texten en sådan uppmärksamhet? Och vad tycker du om de tre andra jag har översatt? Är det någon mer bland Borcherts kortnoveller du tycker borde vara med i samlingen?
Läste du Carl Otto Werkelids kolumn i SVD i söndags om Gustav Korlén som idogt kämpar för tyskans(och franskans) plats i vår kultur, särskilt då i SVT där 90 % nu är anglo-amerikansk och 10 % delar franskan och tyskan på?!
Jag blev så tagen att jag, när jag köpte böcker tillsammans med min dotter(3 pocket, betala för 2) valde en tysk bok eg. mer av protest än av riktigt val, men Hertha Müller verkar ganska intressant. Jo, jag läser på svenska, men hon är lite svår ändå
Jag märker hur enormt fokuserad jag själv är på böcker från England och USA.
Nu ska jag läsa din översättning av Borchert innan jag släcker ner datorn för idag!
Kristina: Ja, jag läste Werkelids kolumn om Korlén och SVT och språken och tänkte något i stil med ”Gustav, vi utkämpar samma kamp”. Också Salongen har ju till uppgift att vidga det kulturella blickfältet.
Och Herta Müller är mycket läsvärd! Jag har visserligen bara nämnt henne i förbigående här under pausträdet, men jag håller henne alltså mycket högt.
Jo, det var just det jag menade men inte skrev: att du med din blogg och Salongen kämpar på för fullt mot övermakten. Du har i alla lyckats vända min trend en aning. Utan dig skulle jag inte ha köpt Herta M och inte läst en novell av Borchert. den var fin för resten. Jag blev överraskad av ömheten i noveller, trodde att den skulle bli grym)på ett annat vis än den var).
Mina tyska favoriter är Mann, Nelly Sachs och Rilke. Poeterna har jag läst på tyska men inte Mann.
Kristina, jag kommer visst inte ifrån datorn ikväll. Jag vill bara säga att dina favoriter också har en plats i mitt läsarhjärta. Imorgon tänker jag göra ett inlägg om en av mina absoluta favoriter inom den tyskspråkiga litteraturen…
Huvudsakligen för att jag har blivit utsatt för den genom andras försorg så många gånger. Den är ju så att säga den typiska Borchert-novellen. Det gör att ett visst förhållande till den har växt fram.
Jag har läst igenom dina andra översättningar nu också, och de ser bra ut, men jag har inte originalen framför mig och kan inte resten av hans noveller alls lika bra som ”Nachts schlafen die Ratten doch”.
Allt beröm och respekt för ditt projekt med att göra Borchert tillgänglig på svenska.
//JJ
Jag läste igenom Borcherts text igen en gång, och sedan den här, för att se om jag hade några invändningar, men det är mest småsaker som knappt är värda att nämna:
Ja, du borde stoppa in ett ”ju” i titeln. Dels för att det ligger närmare originalet, dels för att du har det i meningen i texten senare. Det blir konstigt när titeln refererar till en mening som sedan inte ser likadan ut. Visserligen är det mycket möjligt att jag tycker det bara för att jag vet hur det ser ut i den tyska texten, men … det *finns* många småord av den typen i Borcherts text. På samma sätt borde det kanske finnas ett ”då” i ”Men går du aldrig hem?”.
Jag gillar inte riktigt uträtningen av ”Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom mörk och tyst.” heller. Personligen hade jag föredragit att behålla kommakonstruktionen även i svenskan: ”Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst.” Det poängterar de två sista orden och bidrar till stämningen.
”Vårt hus fick en bomb på sig.” har fått mig att rycka till irriterat varje gång jag har läst översättningen, men det är egentligen inte alls något fel i hur du har uttryckt det där, vare sig sett till svenskan eller tyskan, så det är en ganska meningslös invändning.
//JJ
Kanske behålla ”var” istället för ”blivit” i den avslutande meningen också. Kontrasten blir starkare om den drivs av ett varande istället för uppenbar förändring, som fallet med ”att bli”.
//JJ
Hej Johan och stort tack för dina kommentarer! Det är det här jag önskar mig: seriös kritik.
Ja, det där ”juet” hade jag först med i titeln, dels för att följa originalet, dels för att meningen som den refererade till i texten hade det ordet i sig. Det var när jag såg titeln ”för sig själv” som jag tappade modet för att behålla ordet, men nu har jag kört det fram och tillbaka i huvudet och kommit fram till att du har rätt. Så jag ändrar.
Dina övriga kommentarer ska jag gå igenom noggrannare längre fram på dagen. Det här kan jag inte göra i en hast.
Nu, Johan, har jag gått igenom texten med dina kommentarer och originaltexten bredvid. Så här gjorde jag:
Jag tog bort ”och” mellan ”mörk” och ”tyst” enligt ditt förslag.
”Aber gehst du denn gar nicht nach Hause?” gjorde jag nu till ”Men går du aldrig hem nån gång?”. Jag kunde inte riktigt komma till rätta med dået så jag slog till med ”nån gång”. Det kan man ju fundera vidare på.
Sista meningen: ”Grönt kaninfoder, det var lite grått av dammet.” Här ändrade jag också ”som” till ”det”.
”Vårt hus fick en bomb på sig.” ”Unser Haus kriegte eine Bombe.” Tja, jag har haft problem med den meningen från början, men jag vet fortfarande inte hur jag ska lösa det. ”Det kom en bomb på huset.”? Nej, jag vet inte…
Får man lov att fråga om tanken bakom ändringen av ”som” till ”det”?
//JJ
När jag tittar närmare på den sista meningen i originalet, så ser jag att det inte är en vanlig relativsats. Meningen lyder ju så här: ”Grünes Kaninchenfutter, das war etwas grau vom Schutt.” Med en normal relativsats borde meningen lyda så här: ”Grünes Kaninchenfutter, das etwas grau vom Schutt war.”
Kanske är det ändå ”ett slags ansats till” en realativsats, fast lite lösare. Ville man helt släppa det relativsatsaktiga skulle man väl skriva: ”Grünes Kaninchenfutter, es war etwas grau vom Schutt.”
För att hamna i det här mellanläget på svenska också kanske man skulle säga: ”Grönt kaninfoder, lite grått av dammet var det.” Eller ”Grönt kaninfoder, lite grått av dammet.”
Här är man ute i ett slags ”luddtrakter”. Den här meningen skulle jag behöva dra med någon som har tyska som modersmål (jag har det bara halvt) och som också har en utmärkt svenska att stödja sig på.
Förresten tror jag att jag, åtminstone för tillfället, väljer att sätta in det sista alternativet.
”Ville man helt släppa det relativsatsaktiga skulle man väl skriva: “Grünes Kaninchenfutter, es war etwas grau vom Schutt.””
Precis vad jag tänkte, ja.
Jag tycker att din nuvarande lösning är bra.
//JJ
Tack Johan, det är ju egentligen rena önskedrömmen att få så här ingående och välgenomtänkt kritik. Översättningen har blivit ett snäpp bättre och det var nyttigt för mig att se på texten genom någon annans ögon ett slag.
Det ”öppna arbetsrummets idé” – det är en av de möjliga uppgifter jag ger åt den här bloggen – blev verklighet för en stund.
Hej!
Jag skulle vilja veta lite om dina översättningar av W. Borchert. Jag är Per N från Bokförlaget perenn. Har du översatt en del och ”Johan” (som skrivit kommentarer) några? Kanske, kanske skulle Borchert kunna vara något för Bokförlaget perenn.
Hälsningar
Per Nilson
Bokförlaget perenn
Hej Per!
Det är jag som har gjort översättningarna. Johan har givit mig lite konstruktiv kritik på några ställen i texterna och det har givit mig en skjuts att slipa vidare på dem.
Jag tror jag mailar dig direkt nu förresten.