Kommentarer på: Om det mänskliga hos människan

Av: Bodil Z

Bodil Z — Fri, 07 Apr 2006 17:12:56 +0000

Tack Thorvald, nu har jag avnjutit ditt inlägg och även Bengts (tack Bengt om du dyker upp och om du tycker det är OK att det dyker upp här, men Thorvald har kanske frågat dig? Eller sådant är kanske bara larv?) och skrattat har jag också, ja, det hör kanske till ”avnjutit”.

Jag rekommenderar dessa texter för läsning till eventuella andra som dyker upp här.

PS Jag vet att jag har överanvänt ett uttryck här, men jag tänker låta det ”dyka kvar” ändå.

Av: Thorvald

Thorvald — Fri, 07 Apr 2006 16:55:06 +0000

Bodil, du och läsarna får förlåta men raderna "Klassikerna har inte blivit klassiker för ro skull. De har klarat tidsprovet för att de ännu har något att säga." får mig att tänka på ett tidigt inlägg i förvetet som tangerar ämnet. Det är inte bara den bristande kunskapen utan också den politiska korrektheten och en allmän klåfingrighet som bidrar till att göra världsbilden trång. Något tidigare hade även Bengt O. skrivit en betraktelse på samma tema (som jag dock inte kände till när jag skrev mitt inlägg).

Av: Bodil Z

Bodil Z — Fri, 07 Apr 2006 11:22:56 +0000

Jag som sagt ta upp ett och annat ur den här boken undan för undan som jag läser den. Kurtén-Lindberg verkar ha en mycket stor integritet, hon fjäskar inte med det politiskt korrekta utan hon analyser med stort allvar och stor precision den ena invanda eller hemtama företeelsen efter den andra och lyser på den med ett kraftfullt och avslöjande ljus.

Om man vill kan man se det här förordet som ett inlägg i den svenska utbildningsdebatten, men naturligtvis är det mycket mer än så.

Av: Agnes

Agnes — Fri, 07 Apr 2006 06:52:33 +0000

”Det är föga troligt att det är just här, just nu, i just Sverige som mänsklighetens bästa verk och intressantaste tankar kläcks.”

Här brister vi ut i invärtes gapskratt.

Det är en mycket fin infallsvinkel det här med att känna sig hemma i olika perioder, eller snarare att ignorera tidsaspekten när man läser. Döda författare samsas ju med levande i ens läsarhuvud. Ibland kan den konkreta författarpersonligheten snarast verka störande på verket. Man vill ha det för sig själv utan att tvingas ta del av författarens kommentarer till dagspolitik o. dyl.

Vad gäller förintelsebroschyren, ett kuriosum. Vi får ju sällan brev från svenska institutioner eftersom vi är skrivna i Berlin. Men den här boken kom. Den och pensionspapperen. Vad säger det om vad?