Bruno Schulz – en röst från Galiziens djupaste ficka
6/4 -2006
För en tid sedan fick jag några texter om och av den polsk-judiske författaren Bruno Schulz av en god vän. De här texterna är dels på tyska dels på italienska. Jag har nu upptäckt att två av hans böcker finns på svenska ”Sanatoriet timglaset” (som jag har beställt från ett antikvariat) och ”Kanelbutikerna” (vet någon var jag kan få tag i den?).
Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz i Galizien. Han sköts ner på öppen gata av en SS-officer 1942. Han var förutom författare också en framstående tecknare, men de flesta av hans teckningar har gått förlorade. En del av hans texter är också försvunna. Jag läser att Schulz hade en längre brevväxling med Thomas Mann. Tyvärr har alla dessa brev gått förlorade, men man vet att Schulz 1937 skickade Mann berättelsen ”Die Heimkehr” som han skrivit på tyska och som han ville att Mann skulle hjälpa honom att få publicerad. (Var?)
Ofta jämförs Schulz med Kafka, förvandlingsnumret och motivet med labyrinten eller vilsegåendet hör till exempel till deras gemensamma idégods, men Schulz är i sina texter vildare och mera frisvävande ut i det fantastiska.
Med Schulz glider jag som läsare ner i en av det gamla Galiziens djupaste och dunklaste fickor. Därinne lyser mörkret. Jag skymtar i ”Kanelbutikerna” berättarens far som en man som genom sina övernaturligt skärpta sinnen befinner sig i intensiv kontakt med ”en osynlig värld av mörka gömställen, råtthål, förfallna, tomma skrymslen under golven”. Platserna är labyrintiska gångar och gränder som ändrar form allteftersom vandrarna rör sig i dem. Ljuset är ett vagt skymningsskimmer, ett slags ljusmörker. Och människorna sover eller halvslumrar eller är försänkta i trance. Ljuden är ofta dämpade och dova eller mumlande som om man hörde dem genom lager efter lager av tunga tygdraperier.
Vid ett nattligt biografbesök andas bioduken som en mystisk himmel eller en flimrande hemlighet mot åskådarna. Och utanför i natten byter gränderna plats och fördubblas och rinner bort runt hörnen. En pojke går ut i mörkret och sugs iväg från plats till plats. Plötsligt befinner han sig i ett varmt snölandskap som doftar av viol. Himlen löser upp sig och månen fördubblas och tredubblas. Pojken drivs genom snön och gatorna utan att kunna styra sina steg och så är han inne i ett hus, i en skola där en märklig professor håller nattliga teckningslektioner för halvslumrande elever: ”Det var tyst och sömnigt. Här och där la sig mina skolkamrater ner för att sova. Ljusen i flaskorna slocknade undan för undan.”
Tiden förflöt omärkligt i sömniga samtal; den flöt fram i oregelbunden takt samtidigt som den gjorde knutar för timmarnas gång och emellanåt svalde den tomma intervaller i sitt förlopp.
Och så är han ute igen, på väg någonstans dit han inte kan nå fram. Tiden och rummet böjer ihop sig till en glidande rörelse. Nu har han sällskap av några andra pojkar. De går längs ”mörkrets toviga strand” och stryker emot ”buskars björnfäll”. De sätter sig i den ”sommaraktigt mjuka snön” och äter nötter som de plockat från buskarna. De tittar på mårdar, illrar och vesslor som springer omkring i halvdunklet:
Vi misstänkte att det bland dessa fanns exemplar från skolans biologisal, som både urtagna och kala i denna vita natt i sitt tomma inre hade hört den gamla instinktens röst, brunstens röster och för ett kort illusoriskt liv hade återvänt till urskogen.
Sedan somnar några av pojkarna i snön, men så småningom reser de sig igen och beger sig famlande och trevande hemåt i det svaga gryningsljuset.
Pojken jag följer i spåren kommer sedan in i ett palats med underbara prunkande gemak. Han är ensam men känner närvaron av andra varelser från andra dimensioner.
Den djupa stillheten i dessa tomma salonger var full av hemliga blickar som speglarna kastade till varandra och av paniken hos arabeskerna som högt upp mot friserna flydde längs väggarna och förlorade sig i de vita takens stuckatur.
Förflyttningarna och förvandlingarna fortsätter längs slingrande oändligt tänjbara drömspår. Tid och rum, ljus och mörker böljar och buktar, går in i varandra, går isär, flyter ihop, stiger, sjunker, suddas ut, blir till stoft och lätta moln. Bruno Schulz har skapat en värld av drömmar och tyngdlöshet, en värld som kanske är ungdomligare (det vill säga äldre) och ursprungligare än den här.
