Jag sökte olika utlandslektorat genom Svenska institutet, både i Polen och DDR: Krakow, Leipzig och Greifswald och kanske några till, jag minns inte riktigt längre. I alla fall blev det Greifswald och senare fick jag reda på att jag fick platsen trots att en av mina konkurrenter hade högre meriter (jag var 26 år när jag sökte och hade inte så stora akademiska meriter, jag hade ju dessutom inte alls bara studerat utan levt alla möjliga liv på olika platser). Min konkurrent var medlem i SKP och därför fick han inte platsen. Jag förstod det som att östtyskarna inte ville ha kommunister, för att de förstod att en direktkontakt med ”den reellt existerande socialismen” kunde innebära en risk för tilltron till kommunismen. Då var det bättre att ta en ”politisk idiot”, där fanns ändå inget att förlora.

Håkan: Jag ska inte dra runt det här för många varv eller krångla för mycket (även om jag visst är på god väg just nu). Jag tror nog att vi förstår vad vi menar, både den ena och den andra.

det här sista var ju egentligen nyskrivet, under DDR-trycket och tiden direkt efteråt var jag ju i det närmaste stum. Det enda jag lyckades få ur mig då var ett slags mycket knapphändiga notiser, ja, ni har ju sett. Det är väl först nu som jag kan berätta om det, men det innebär naturligtvis samtidigt ett slags förfalskning eller i alla fall ett fjärmande från det som var då. Mitt tigande eller nästantigande då avbildade på ett mer autentiskt sätt den stämning som rådde i och omkring mig än mitt berättande nu, även om det jag säger återger händelsekedjorna just som jag minns dem.