I det gamla Japan var ödmjukhet den högsta dygden och gruppens bästa det viktigaste, vilket skapade ordspråk som ”Den spik som sticker upp blir slagen i huvudet”. En dokumentär jag såg på 80-talet om japanskt yrkesliv förvånade mig då. En man som egentligen velat bli något helt annat hade fått jobb som mellanchef på ett stort företag. Han fick frågan om han inte var ledsen över att inte få sin dröm om yrkeslivet uppfylld. Han svarade lugnt: ”Detta är också ett bra jobb”.

Undrar hur man klarar av västerlandets extrema individualism i ett utpräglat gruppsamhälle. Har sådant undersökts? Nog måste det innebära en inre konflikt för japanerna?

Egentligen är ju ytans kultur för ingen. Det märker man tydligast när man är den som ser den som blir sedd – hur snabbt byter man inte objekt och hur hastigt glider inte den som nyss var i centrum ner i periferins djupa fickor. Vanitas.

Det Yoko Tawada skriver är kanske sant. Den europé som inte blir sedd, liksom upplöses och försvinner. Vi låter andra människors grad av uppmärksamhet definiera oss som personer. Inte så konstigt då, att majoriteten av européer allra hetast önskar ”att bli sedda” på jobbet, i skolan, av chefen, etc. när man gör undersökningar om vad som är viktigt i det offentliga livet. Tawada måste vara en mycket observant och insiktsfull person.