Kommentarer på: En dikt av Michelangelo eller om översättning av lyrik http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/06/en-dikt-av-michelangelo-eller-om-oversattning-av-lyrik/ kulturartiklar, översättningar, kurser, föredrag... Wed, 08 Feb 2006 18:19:39 +0000 hourly 1 https://wordpress.org/?v=6.9.4 Av: Bodil Z http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/06/en-dikt-av-michelangelo-eller-om-oversattning-av-lyrik/comment-page-1/#comment-2706 Wed, 08 Feb 2006 18:19:39 +0000 http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/02/06/en-dikt-av-michelangelo-eller-om-oversattning-av-lyrik/#comment-2706 Och trots att det inte går är det en lycka att det försöks, att lyrik översätts. För något av värde kommer i de flesta fall över gränsen och eftersom ingen kan mer än ett par språk riktigt bra (och redan det kan nästan ingen), så är det enda möjligheten att få tillträde till lyrik på mer än ett fåtal språk. Ibland blir det nya dikter av översättningen, ibland blir det bara ett överförande av ord och uttryck. När man läser dikter i översättning vet man ju om det här och jag tror att de flesta vill se originalets skriftbild (för att något av dikten sitter i den bilden), även om det rör sig om ett språk man inte kan alls.

Kanske är poesi både översättlig och oöversättlig. Jag tänker på Goethes ”Ein Gleiches” som finns i en mängd svenska översättningar gjorda av bland andra Vilhelm Ekelund, Bo Bergman och Verner von Heidenstam. Flera av de här översättningar är på en gång mycket nära Goethes dikt och nya dikter.

]]> Av: Agnes http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/06/en-dikt-av-michelangelo-eller-om-oversattning-av-lyrik/comment-page-1/#comment-2700 Wed, 08 Feb 2006 09:04:48 +0000 http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/02/06/en-dikt-av-michelangelo-eller-om-oversattning-av-lyrik/#comment-2700 Jag håller med om att det inte går.

Om man nu ändå gör det verkar det vara ett slags styrd lek med språk, ungefär som när man syr korsstygn på en duk med förtecknade kors på.

Det är också den mest intima vägen in i en författares språkvärld. Plötsligt sitter man och vrider på ett ord i olika riktningar, funderar närmre på varför det ordet står bredvid ett annat. Man läser dikten högt och upptäcker en rytm som man vill försöka efterlikna och måttet kan inte bara upplösas i jamber eller trokéer utan antar en egen stämning, kanske av patos eller reflexion, en landsvägsrstm eller en urban rytm.

Samtidigt som man närmar sig dikten rycker den allt längre bort, som en fata morgana.

]]>