<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	
	>
<channel>
	<title>
	Kommentarer på: Funderingar kring Alzheimer och integritet	</title>
	<atom:link href="http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/</link>
	<description>kulturartiklar, översättningar, kurser, föredrag...</description>
	<lastBuildDate>Mon, 06 Feb 2006 18:51:59 +0000</lastBuildDate>
	<sy:updatePeriod>
	hourly	</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>
	1	</sy:updateFrequency>
	<generator>https://wordpress.org/?v=6.9.4</generator>
	<item>
		<title>
		Av: Bodil Z		</title>
		<link>http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/comment-page-1/#comment-2679</link>

		<dc:creator><![CDATA[Bodil Z]]></dc:creator>
		<pubDate>Mon, 06 Feb 2006 18:51:59 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/#comment-2679</guid>

					<description><![CDATA[Agneta,
också den här artikelserien i SvD var mycket välgjord och full av respekt för Elisabeth. Jag har ingen invändning mot den som sådan. Det är bara det att jag inte kan låta bli att fråga mig det här om hon verkligen hade velat bli beskriven så här, om hon hade kunna välja - nu. Jag tycker också att det här med integritet och ett eventuellt kränkande av denna har ett samband med en människas grad av medvetande. Men ändå oroar mig det här gapet mellan den hon var när hon kunde välja och den hon är nu när hon inte längre kan välja. Fast jag kommer nog inte längre i det här resonemanget...]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p>Agneta,<br />
också den här artikelserien i SvD var mycket välgjord och full av respekt för Elisabeth. Jag har ingen invändning mot den som sådan. Det är bara det att jag inte kan låta bli att fråga mig det här om hon verkligen hade velat bli beskriven så här, om hon hade kunna välja &#8211; nu. Jag tycker också att det här med integritet och ett eventuellt kränkande av denna har ett samband med en människas grad av medvetande. Men ändå oroar mig det här gapet mellan den hon var när hon kunde välja och den hon är nu när hon inte längre kan välja. Fast jag kommer nog inte längre i det här resonemanget&#8230;</p>
]]></content:encoded>
		
			</item>
		<item>
		<title>
		Av: Agneta		</title>
		<link>http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/comment-page-1/#comment-2677</link>

		<dc:creator><![CDATA[Agneta]]></dc:creator>
		<pubDate>Mon, 06 Feb 2006 09:26:24 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/#comment-2677</guid>

					<description><![CDATA[För några veckor sedan sände SVTen film om Lasse och Ulla. Den byggde på nio års filmande och gav på ett mestadels finstämt och gripande sätt en bild av hur sjukdomen Alzheimer drabbar. Då jag såg filmen funderade jag inte någon gång på om den sjukes integritet hade åsidosatts. Jag har inte funderat särskilt mycket kring integritet över huvud taget, men kanske har jag en föreställning om att integritet förutsätter att man själv är medveten, själv kan uppleva att man eventuellt blir kränkt.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2219&#038;a=512894&#038;previousRenderType=3]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p>För några veckor sedan sände SVTen film om Lasse och Ulla. Den byggde på nio års filmande och gav på ett mestadels finstämt och gripande sätt en bild av hur sjukdomen Alzheimer drabbar. Då jag såg filmen funderade jag inte någon gång på om den sjukes integritet hade åsidosatts. Jag har inte funderat särskilt mycket kring integritet över huvud taget, men kanske har jag en föreställning om att integritet förutsätter att man själv är medveten, själv kan uppleva att man eventuellt blir kränkt.</p>
<p><a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2219&#038;a=512894&#038;previousRenderType=3" rel="nofollow ugc">http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2219&#038;a=512894&#038;previousRenderType=3</a></p>
]]></content:encoded>
		
			</item>
		<item>
		<title>
		Av: Bodil Z		</title>
		<link>http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/comment-page-1/#comment-2675</link>

		<dc:creator><![CDATA[Bodil Z]]></dc:creator>
		<pubDate>Sun, 05 Feb 2006 15:23:24 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/#comment-2675</guid>

					<description><![CDATA[Å andra sidan vet man ju aldrig vad som försiggår inne i en annan människa - även om man säkert kan mäta en uppsjö av elektromagnetiska impulser eller vad det nu finns att mäta. 

Om jag nu vänder blicken mot frågan om dödshjälp och om hur man i så fall avgör när den bör sättas in. En människa skriver till exempel på ett papper - medan hon ännu är klar i huvudet och kapabel att fatta beslut -där det står att hon vill att dödshjälp ska sättas in om hon befinner sig i det eller det eller det tillståndet. Åren går och stunden kommer - hon kan då kanske inte längre kommunicera med omvärlden på ett begripligt sätt - och hjälpen sätts in. Men kanske vill hon egentligen inte dö då. Det är detta som gör den här frågan olöslig. Och på något sätt är detta besläktat med förhållandet mellan Elisabeths beslut som relativt frisk och det som händer med henne nu. Vi vet inte om hon vill vara ett medialt exempel på en som lider av Alzheimer.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p>Å andra sidan vet man ju aldrig vad som försiggår inne i en annan människa &#8211; även om man säkert kan mäta en uppsjö av elektromagnetiska impulser eller vad det nu finns att mäta. </p>
<p>Om jag nu vänder blicken mot frågan om dödshjälp och om hur man i så fall avgör när den bör sättas in. En människa skriver till exempel på ett papper &#8211; medan hon ännu är klar i huvudet och kapabel att fatta beslut -där det står att hon vill att dödshjälp ska sättas in om hon befinner sig i det eller det eller det tillståndet. Åren går och stunden kommer &#8211; hon kan då kanske inte längre kommunicera med omvärlden på ett begripligt sätt &#8211; och hjälpen sätts in. Men kanske vill hon egentligen inte dö då. Det är detta som gör den här frågan olöslig. Och på något sätt är detta besläktat med förhållandet mellan Elisabeths beslut som relativt frisk och det som händer med henne nu. Vi vet inte om hon vill vara ett medialt exempel på en som lider av Alzheimer.</p>
]]></content:encoded>
		
			</item>
		<item>
		<title>
		Av: Marita		</title>
		<link>http://bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/comment-page-1/#comment-2674</link>

		<dc:creator><![CDATA[Marita]]></dc:creator>
		<pubDate>Sun, 05 Feb 2006 12:11:12 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/02/05/funderingar-kring-alzheimer-och-integritet/#comment-2674</guid>

					<description><![CDATA[Alzheimer är en vedervärdig sjukdom, som berövar människan på all sin värdighet och allt det som gör henne mänsklig - relationer, kärlek, minnen, humor, reaktioner, tankeförmågan, kommunikationen... Såg dock ett nyhetsprogram i veckan, där man i Sverige hittat ett medel baserat på något naturligt - minns inte vad - som kunde stoppa förloppet och i bästa fall hjälpa personen att återvinna sig själv. Det kommer ut på marknaden i dagarna, vad jag förstår.

Kanske gör man sådana här reportage för att visa oss, att allt detta finns mitt ibland oss, så att vi förstår att det är en tung process att genomleva - inte enbart för den drabbade. Vi stressar på i vardagslivet och gör så gott vi kan för att hålla ihop alla tåtar - och glömmer att det finns människor som varje dag kämpar för sitt liv, av olika skäl. Stora journalistpriset 2005 gick ju till två kvinnor på Göteborgs-Posten vilka - med familjens uttryckliga godkännande - gjorde ett långt reportage med bilder om Sebastian 15, som dog i cancer (leukemi). Det var gjort med värme och djup medmänsklighet och jag kommer aldrig att glömma det. Bilderna togs även efter det att pojken avlidit och man såg hur han blev utlagd och hur familjen tog farväl. Mycket värdigt alltihop, till och med skildringen i ord av lillasysterns förtvivlan, när hon inte ville lämna sin döde bror ensam på sjukhuset när de skulle åka hem. Minns att jag läste reportaget med mycket blandade känslor. Intrång i den personliga integriteten, tänkte jag först, men ju mer jag lyckades ta till mig av text och bild, förstod jag att det inte var spekulativt eller ovärdigt på något sätt. Kanske behöver vi som befolkning en påminnelse ibland om att livet ser olika ut för andra.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p>Alzheimer är en vedervärdig sjukdom, som berövar människan på all sin värdighet och allt det som gör henne mänsklig &#8211; relationer, kärlek, minnen, humor, reaktioner, tankeförmågan, kommunikationen&#8230; Såg dock ett nyhetsprogram i veckan, där man i Sverige hittat ett medel baserat på något naturligt &#8211; minns inte vad &#8211; som kunde stoppa förloppet och i bästa fall hjälpa personen att återvinna sig själv. Det kommer ut på marknaden i dagarna, vad jag förstår.</p>
<p>Kanske gör man sådana här reportage för att visa oss, att allt detta finns mitt ibland oss, så att vi förstår att det är en tung process att genomleva &#8211; inte enbart för den drabbade. Vi stressar på i vardagslivet och gör så gott vi kan för att hålla ihop alla tåtar &#8211; och glömmer att det finns människor som varje dag kämpar för sitt liv, av olika skäl. Stora journalistpriset 2005 gick ju till två kvinnor på Göteborgs-Posten vilka &#8211; med familjens uttryckliga godkännande &#8211; gjorde ett långt reportage med bilder om Sebastian 15, som dog i cancer (leukemi). Det var gjort med värme och djup medmänsklighet och jag kommer aldrig att glömma det. Bilderna togs även efter det att pojken avlidit och man såg hur han blev utlagd och hur familjen tog farväl. Mycket värdigt alltihop, till och med skildringen i ord av lillasysterns förtvivlan, när hon inte ville lämna sin döde bror ensam på sjukhuset när de skulle åka hem. Minns att jag läste reportaget med mycket blandade känslor. Intrång i den personliga integriteten, tänkte jag först, men ju mer jag lyckades ta till mig av text och bild, förstod jag att det inte var spekulativt eller ovärdigt på något sätt. Kanske behöver vi som befolkning en påminnelse ibland om att livet ser olika ut för andra.</p>
]]></content:encoded>
		
			</item>
	</channel>
</rss>
