Länge har jag tänkt att det här med EU skulle betyda att de europeiska språken skulle få en starkare ställning i Sverige. Så har jag tänkt och sådant har jag hört många människor säga. Samtidigt har jag kunna iaktta att det blir allt ovanligare med gedigna språkkunskaper (om man bortser ifrån kunskaper i engelska) och att allt färre ungdomar läser språk på landets gymnasier. Jag tyckte hela tiden att det var något oförklarligt och ologiskt i detta. Men så plötsligt, igår tror jag det var, slog det mig att det inte alls är något underligt i denna utveckling mot sämre språkkunskaper och att detta fenomen faktiskt till stor del har med EU att göra. För att nu ingen ska tro att jag är en övertygad EU-motståndare och att mitt ärende är något slags allmän EU-kritik, så skjuter jag snabbt in att jag röstade ja både till EU-medlemsskapet och eurons införande och att jag tror att det ligger mycket gott i EU-projektet. Och ändå: Jag tror att de gamla bilaterala omgängesformerna mellan länder i Europa var bättre för de olika språkens ställning och överlevnad. Nu samlas man hela tiden i gremier som består av representanter för en mängd nationer, översättandet hit och dit blir allt mer komplicerat och därför allt mer kostsamt, så engelskan slår undan för undan ut de andra språken som kommunikationsväg. Jag sörjer över detta men jag vet egentligen ingen lösning på problemet.
Och lite mera parentetiskt och vid sidan om vill jag här passa på att dra fram en annan språklig iakttagelse: Det enda språk som vid sidan av engelskan kan notera en uppåtgående kurva i Sverige är spanskan. Beror nu detta på att vi nu är mera intresserade av vårt förhållande till Spanien eller Latinamerika än tidigare? Kanske något, men jag tror att huvudförklaringen finns någon annanstans. Oberoende av hur mycket man i Sverige kritiserar USA, så står ändå USA ”mitt i rummet” här hos oss. Och i USA finns det en stor spansktalande minoritet vars medlemmer inte alla kan så bra engelska. Därför har man i USA givit mer och mer plats åt spanskan. Och då har vi i Sverige mer eller mindre reflexmässigt velat göra samma sak.