Kommentarer på: Klara Johanson: Strindberg

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 24 Jan 2006 06:39:20 +0000

”Ni målar hårt i färger bjärta” är allt en knaprig mening.

Av: Bengt O.

Bengt O. — Mon, 23 Jan 2006 22:12:07 +0000

Jag hade hoppats att det skulle bli ett 20-tal kommentarer så att jag kunde komma med ett dumt inlägg på slutet där det inte syntes så mycket. Men OK. Här är en annan dam som också beundrade Strindberg som hon dock måhända tolkat på ett ytterst personligt sätt: Ur "Till Strindberg" av Fredrika Lindqvist: Ni skrev en gång, jag minns i Edra sånger att "mänskor vore tigrar", Ni har rätt Ja, plågoandar syns de många gånger Herr Strindberg, tag dock orden till reträtt .... Er själv, exempel, ni har ädelt hjärta Fastän ni målar hårt i färger bjärta. .... O, store skald, för Eder djupt jag bockar. Ni hatar kvinnor - jag tror ej därpå Jag minns Er ungdom med de ljusa lockar som tiden, åldern, målat silvergrå Ni sjunger ut vad vi i tysthet tänka Inunder ytan goda tankar blänka Måtte goda tankar blänka under ytan på alla våra inlägg.

Av: Håkan

Håkan — Mon, 23 Jan 2006 20:55:01 +0000

”…och en gång i veckan startar han som debutant, härligt fri från hämmande förpliktelser till sin föregående produktion.”

Bra sagt. Och det finns naturligtvis inget annat sätt att jobba.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 22 Jan 2006 15:32:00 +0000

Marita: Jag gör ett slags försök att göra Klara Johanson mera känd genom att med en viss envishet – gutta cavat lapidem – gång efter annan återkomma till något hon skrivit. Detta gör jag eftersom jag är övertygad om hennes storhet. Och idag på Strindbergs 157-årsdag – och 157 är inte vilket tal som helst – tänkte jag att hon genom mig kunde få säga något om honom här.

Av: Marita

Marita — Sun, 22 Jan 2006 13:38:54 +0000

”Tadla honom icke, du tröge, för att han skriver fortare än du hinner läsa…” Strindberg själv, som ju faktiskt sällan fick särskilt mycket beröm av etablissemanget måste ju ha älskat de raderna. Vet man om han kände Klara Johanson?

Hon beskriver honom som ”sjukrädd” (strålande uttryck!) och mån om sin ”andliga hygien”. Hon är väl medveten om, att hon beskriver ett geni och hur han är del av världen, men ändå står utanför all betungande inblandning i den. Världen tror att de straffar honom, men situationen är tvärtom nödvändig för hans kreativitet. En avundsvärd situation hon erkännande säger att han ”tillkämpat” sig.

Varje gång du har med något av Klara Johanson, slås jag av insikten att hon behärskade språket och stilistiken till fulländning. Trots att texten i det här fallet är en hyllning till Strindberg, genomför hon den inte som vore hon en gapande, beundrande adoratör. Hon kritiserar milt, skojar med hur övermänsklig han är i folkets ögon, ironiserar och lyckas ändå klart få fram budskapet, att detta är just en hyllning. Oerhört drivet skrivet! Fattar inte, att hon inte är mer allmänt känd.