Inför den här skaran av himladrottningar stod jag en dag helt nyligen. Jag mindes plötsligt Himladrottningen i Heda från en resa i min tidiga barndom. Den gången glömde jag min nalle där på en bänk i kyrkan i Heda och jag kommer ihåg att vi fick åka en lång väg tillbaka för att hämta den – tack och lov satt den kvar där på bänken.
Heidenstam har skrivit en dikt om denna lilla trämadonna. För mig har den sedan första gången jag läste den med min nalle att göra…
Himladrottningens bild i Heda
”Åtta hundra julenätter
såg jag tända sina ljus.
Barn, hör vad jag täljer!
Konungar kysste min fot.
Glömd sitter jag. Damm höljer mig.
Bed mig ej om vad du har kärt,
ej om guld och ej om namn.
Gå, förnekare!
Blott hos den, som tror, ske under."
När jag hörde från bildens röda
läppar av trä så tunga ord,
flög på muren ett sken och jag bad:
"Skänk mig hellre det gyllne hjärta,
skänk en droppe av den goda,
kärleksrika ödmjukhet,
som, förgätet och utan namn,
sirat och satt dig med dok och krona
hög och sträng på drottningstolen.
Lär mig vörda så och besjunga
hela den stora, ljusa värld,
som står fylld av vingars surr,
ängar och berg och underbara,
ädelt visa människoverk.
Den har tro, för vilken mycket är heligt."
