Nu har jag inte slagit upp det, men det latinska ordet för åker bör väl vara acer? Som gått vidare till engelska acre?

Jag tolkade oxarna som att munken/nunnan öppnar portarna till sin tankevärld, sina intellektuella ansträngningar (jfr sätta manken till, sätta handen till plogen..)

vem vet vilka hemliga bibetydelser som kan ha funnits invävda i munkens tankar… ändå är detta enligt de flesta uttolkare av texten en bild av skrivkonsten eller skrivande, så som du Jorun här säger och som ni, Aniara och ab, anslutningssäger. Möjligen kan man få oxarna till att bli fingrar också, men det är den mest omdiskuterade punkten i sammanhanget.

När det gäller ”pratalia”, Martin, så är det säkert ”äng”som är grundbetydelsen, men jag tyckte inte att man vanemässigt plöjer en äng (det tycker visst inte du heller, ab), så jag slog till med ”åker”, fast kanske skulle jag kunna säga ”fält” i stället, så hamnar jag lite mitt emellan…

Och så tänker jag mig den här unge munken – fast jag vet inte om det är säkert att han var ung när han skrev detta och dessutom kanske det var en nunna – hur han lite förstulet skriver in den lilla gåtan någonstans i kanten (överkanten?) av en sida i andaktsboken han har framför sig. Sedan kan man också tänka sig de första läsarna av den lilla anteckningen, hur de funderade och gissade och kanske löste gåtan, såg på sina oxfingrar, den vita gåspennan, det vita pappret och de svarta krumelurerna och sedan kanske skrev ner tankenöten någon annanstans och så vandrade historien vidare tills den glömdes – för att sedan en dag – långt senare – återupptäckas.