Jag vet inte vad ni tyckte om Piero Chiara och hans bok ”Sale e tabacchi” här sist. Idag prövar jag med en ny minitext ur boken, en text om dagen som människolivets grundmått. Här kommer texten först på italienska för dem av er som tycker det är trevligt att se ursprungstexten och inte bara min översättning:
Il più grande sforzo che facciamo, e del quale non ci accorgiamo neppure, è quello d’ogni mattina, al risveglio, quando dobbiamo ricordarci chi siamo, dove siamo e cosa dobbiamo fare; e subito dopo, quando dobbiamo ricordarci di tutto quello che abbiamo imparato e visto vivendo. E tutto per un giorno solo, perché appena ci addormentiamo perdiamo nuovamente ogni cognizione e cadiamo nella più completa incoscienza di noi e del mondo.
Per questo, la vera unità di vita non è l’anno o il mese, ma il giorno.
Och här har ni den lilla texten på svenska:
Den största ansträngningen vi gör – en ansträngning som vi inte ens lägger märke till – är den som vi gör varje morgon när vi vaknar och vi måste komma ihåg vilka vi är, var vi är och vad vi ska göra; och strax efter det måste vi komma ihåg allt vad vi har lärt oss och allt vad vi har sett i livet. Och allt detta för en enda dag, för så snart vi somnar förlorar vi återigen allt vi vet och vi fallar ner i ett totalt ovetande om oss själva och världen.
Därför är livets sanna enhet inte året eller månaden utan dagen.