Även om romanen ”Tre sekunder himmel” främst är en skildring av en ung mans vedermödor i Sovjetarmén – en tillvaro fylld av förtryck, våld, nöd och pennalism, så glimtar på några ställen en annan värld igenom, en värld där det fortfarande finns plats för värme trots allt. Inne i några små veck av romandräktens brutala destruktivitet (ursäkta den fåniga bilden) finns fragment av en kärlekshistoria gömda, visserligen är den vingklippt och sargad, men det är en historia om en kärlek och om längtan efter kärlek. Jag läser nu ur en av de här små gömmorna för er:
I de förbannade filmerna är allt annorlunda, i kärleksfilmerna är det inte alls som i livet, som för mig och Marija, som för mig. Där är dialogerna alltid lysnade, om en man kläcker ur sig en vettig fras får han genast kvinnans uppmärksamhet, hon tiger, skapar en paus som sedan mynnar ut i en kyss. Vilka lysande fraser jag än skulle säga till Marija skulle hon strunta i dem, hon skapar inga pauser, hela hon är en evig paus, hon lyssnar inte på mig, hon hör mig inte, för jag talar för mig själv och scenariot tar aldrig slut, det är vattningt och oformligt, och betoningarna sedan, vilka jävla betoningar, allt löses upp i en oklar, mumlande boll, till och med när jag lyckas få till en träff med Marija, alla fraser jag förberett för att provocera fram en paus klingar kraftlöst, leder ingenstans.
Det här är en kommentar till något helt annat än dagen inlägg. Tack vare din artikel i nättidningen Alba fick jag upp ögonen för Adam Zagajewski. Jag hade en oläst diktsamling av honom i min hylla(Ode till mångfalden) och igår kväll läste jag den rakt igenom, vissa dikter halvhögt andra högt för min man. Kunde inte behålla dem för mig själv för de är så fantastiska. Vet inte varför jag inte läst förut. Antagligenhar jag köpt boken på rea i klump med flera andra.
Han påminner ibland ganska mycket om Tomas Tranströmer men erfarenheterna är olika. Det är mest iakttagelseförmågan och de spetsiga, ibland häpnadsväckande slutsatserna som är Tomas-lika.
…deras dikter påminner om en oförvägen enhörning som livnär sig på gobelängers ull, det är skönt, svagt och obetänksamt—–
Om främmande poeter som diktar om Polen.
Tack för Adam Z-initiationen
Kristina
Kristina, genom det du säger anar jag att jag inte längre ska inskränka mig till att beta omkring i diktsamlingen Trösts ull (fast jag ska alls inte släppa den), jag förstår att jag måste se mer av det Zagajewski skriver. Raden om den oförvägna enhörningen lockar mig.