Havet är något särskilt. Det vet jag som inte längre har det inom dagligt räckhåll. De här dagarna i Varberg har jag strukit omkring längs strandremsan och över klipporna vid nästan alla tider på dagen från tidig morgon – snubblande i dunklet – i solljuset, i snöyran, i skymningen, i kvällsmörkret alltid med Londi min hund, ibland tillsammans med människor jag känner:
Vi går över heden ner mot havet. Därnere ser man en strimma av Stora Apelviken och Kustsanatoriets gula huskroppar kan man ana om man skärper blicken något. Strax utanför bilden framför oss längs stigen ligger den mytiska Krutkällaren.
Nu är vi nere vid vattnet i Lilla Apelviken och blickar bort över Skrivareklippan mot Getterön. Vi springer längs sandstranden och svänger in bakom Kustsananatoriet upp i snårskogen.
Albert och Frida heter de båda vattentornen som står på en höjd inne bland buskar och snår.
Från de båda tornen ringlar sig stigen ner mot havet. På somrarna brukar det här nästan ge en Medelhavsvy med "pinjegrenar" i förgrunden.
Lilla Apelviken och Subbe fyr är de ständiga målen – alla vägar och alla blickar går dit:
Och här har jag försökt avbilda nyårsnatten, så som man kan tänka sig den när man vandrar omkring i en vinternatt vilken som helst…
