Nyss läste jag Thomas Nydahls text om Dubravka Ugresics ”Smärtans ministerium” i senaste numret av Ariel. Jag vill här bara återge ett kort avsnitt, ett stycke där exilbegreppet med ett par snabba pennstreck definieras:
Den ende som avviker är Igor som svarar: ”Shit, I don’t have a biography!” Och det är hans insikt som också får Tanja att se, att exilen i sig är ett slags regression, vuxna människor förpassas till ett slags andra barndom.
När jag läst detta tog tanken ett hastigt kliv till ett ställe i Enzo Bettizas självbiografi ”Esilio”. Också här får vi en definition av vad exil kan innebära:
Jag tvingade mig att överleva i en falsk motvärld utan tyngdkraft, där jag låtsaslevde ett surrogatliv som jag varken upplevde eller kände, ett liv som var som en protes fäst vid mitt verkliga livs benstump – ett liv som amputerats när jag var arton år i Dalmatien.
