Kommentarer på: Om tråkigheten: Roland Barthes

Av: Bodil Z

Bodil Z — Mon, 19 Dec 2005 11:08:48 +0000

Martin, då passar jag på att önska dig en God Jul… fast jag håller på här i bloggen en del över julen också, tänker jag mig.

Av: Martin

Martin — Mon, 19 Dec 2005 10:52:27 +0000

Så är det Bodil, just så är det. Vissa saker vill man ha i fred.
GOD JUL och fortsätt med din hemsida eller vad det heter.
Du har läsare som gillar, stimuleras och hittar ett alternativ hos dig – en fredad zon i allt marknadsgyckel,
TACK från
Martin

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 17 Dec 2005 20:22:53 +0000

Nej, någon text som diskuterar det vet jag inte, men det finns ju en hel del texter som är det här eller avbildar det här. Många barnböcker, inte minst lite äldre sådana, handlar ju om fria barndomsliv.

Själv vill jag nog inte diskutera den fria eller fredade barndomen – det här är ingen pik – jag vill nog bara gömma den, så att ingen kommer och släpar bort de sista resterna av den.

Av: Martin

Martin — Sat, 17 Dec 2005 17:27:17 +0000

Det där sista du sa, tycker jag är väldigt intressant, med en barndom som får vara ifred på något sätt. Har du nått förslag på text som kanske diskuterar detta ?

Av: Bodil Z

Bodil Z — Fri, 16 Dec 2005 21:40:49 +0000

Martin, nu är jag här nere igen.

Det du säger om tvång påminner mig om det jag sa (några kommentarer upp, fast jag då syftade på vuxnas uttråkning) om
”den trånga utvägslösheten” om jag nu ska hålla på och ”tolka mig själv” här…

Jag hade också en till stora delar glatt äventyrlig barndom (om jag minns rätt) med stora mått av frihet utom just det där att jag måste komma hem och äta och sova någon gång emellanåt. Ingen forslade mig till några ”aktiviteter”.

Av: Martin

Martin — Fri, 16 Dec 2005 09:24:46 +0000

Bodil, bara en sak till innan du helt försvunnit i pausträdets krona: Tråkigheten Barthes talar om tror jag har att göra med tvång – andras tvång. Som Marita påpekar utsätter alltså den moderna typföräldern barna för ännu mer tvång idag än förr
Det är jag säker på. Jag minns min egen barndom som ett enda paradis – fritt från föräldrar, från tvång, från nån som la sig i.Vi bodde på landet, verkliga landet i en liten by. Mycket djur och sjö och hus och intressanta saker. Man gick in och åt gröt nån gång, det var ett tvång, sen dess äter jag aldrig gröt – men vilken otroligt skön tid – en enda upptäcksresa, titta, känna, fantisera. Vid 7 års ålder tog det tvärstopp: Skolan började. Tråkigheten började. Livet var slut, tillfälligt slut.

Av: Marita

Marita — Thu, 15 Dec 2005 19:25:40 +0000

Bodil Snodil: Från en amatörfilosof till en annan – visst är det konstigt, att ungefär samtidigt som vi började tro att det är viktigt att göra allting så fort som möjligt, blev vi också livrädda för att ha tråkigt? Barnen underhålls ideligen av sagor, dataspel, organiserad sport och lekar o.s.v. Om ett barn säger att det har tråkigt, lägger föräldern omedelbart uppgiften att förströ barnet på sig själv. Jag tror, att om man aldrig i hela sitt liv haft tråkigt, har man heller aldrig fått tillfälle att stimulera fantasin i form av egna, påhittade berättelser, lekar eller spel. Vi gör inte våra barn en tjänst i detta bråttomsamhälle, när vi inte tillåter dem att ha tråkigt ibland.

Som alltid – ett klokt citat, den här gången av Gandhi: ”Det måste finnas någon större mening med livet än att öka farten.”

Marita Tavelkrita (lätt att sudda om jag ångrar mig och tycker något annat i morgon)

Av: Martin

Martin — Thu, 15 Dec 2005 19:19:06 +0000

Jag är ganska säker på att du, liksom många kreativa människor, uppsöker tystnaden, och skyr alltför många distraktiva appointments. Men det är ju inte detsamma som att ha långtråkigt, snarare tvärtom, som Barthes reflektioner visar.
Det gemensamma i barnets och författarens känsla av ”bordom”
är en av andra påtvingad tråkighet; man styr inte över situationen, man tvingas till trista saker.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 15 Dec 2005 18:44:17 +0000

Martin, jag vet inte just om jag har så mycket avsikter, jag låter tankarna vandra lite på måfå kring fenomenet tristess med utgångspunkt från Barthes’ ord.

Jag tror nog inte att leda är en specifikt fransk företeelse. När du talar om Camus tänker jag vidare på ”La noia” (i svensk översättning ”Ledan”) av Moravia. Den finns både här och där, naturligtvis kan den ha kulturella förtecken, men det finns nog också något allmänmänskligt i att ha långtråkigt. Se bara Agnes’ kommentar här ovanför, där hon berättar om trista söndagar i den svenska provinsen.

Jag tror inte att jag medvetet uppsöker ledan, men jag är å andra sidan inte noga med att alltid ”ha något på programmet” och det kanske är ”passiv form” av att uppsöka ledan, fast jag är inte säker på det…

Av: Martin

Martin — Thu, 15 Dec 2005 18:16:07 +0000

Bodil, din fråga hade ju en biavsikt, eller hur ? Ditt intresse för ledan, beror kanske på att du misstänker att det trots allt går lite för fort idag ?
Min reaktion är följande till Barthes ord: För det första är ju långtråkigheten, som han beskriver ett spécifikt franskt problem. Visst finns den i andra kulturer – men fransmännen är på sätt och vis specialister på ledan – tänk på Camus, på alla gamla franska filmer som skildrat helvetet i hemmen, den stela uppfostran, auktoritetstron, stenhårda könsroller osv.
Jag har ju bott i frankrike i perioder och jag kan verkligen uppfatta detta som just ett franskt problem. En fransk småstad är totalt död på kvällen, La Morte – men i en tysk småstad sitter i alla fall pensionärerna och spelar kort på den lokala kneipen….
Sen håller jag helt med dig i ditt förmodade antagande (?)att särskilt barn missar något idag, eftersom de inte kan eller får ha tråkigt längre. Tråkigheten är ju en mäktig inspiratör till dåd, tankar, helt enkelt en av kreativitetens starkaste källor.
Detta bidrog bl a till att människor förr i tiden skämtade på ett annat sätt, de var på samma gång originellare och skojsammare…. vet du vad jag menar med detta sista ?
Själv uppsöker jag hela tiden tråkigheten, för att samla kraft och lust, utan tråkighet vore livet utan sälta…
Jo, där gick jag kanske för långt – eller vad tycker du ?