Lönsamhet i sådana här fall är väl att människor – som betalar – kommer dit och tittar. Jag föreställer mig att Goethe i Faust sparkar sig själv som diktare lite på smalbenen och menar att det inte räcker med att en pjäs är något värdefullt i sig, man måste också nå någon med den. Och det rent ekonomiska består i att denna någon betalar, ja, väljer att betala för detta i stället för något annat. Och detta gör författaryrket till något man faktiskt (möjligen) kan försörja sig på. Om inte Staten eller någon liknande institution ska ha kulturen helt i sina händer.

När den ekonomiska logiken får allt starkare fotfäste följer krav på ett ”professionellt förhållningssätt till smak”. Många chefer och anställda talar om vikten av att ha en ”objektiv smak”, att kunna ”kliva ur den privata smaken” och ”spegla marknadens smak”, säger Jenny Lantz.